Lars Gustafsson är en ljud- och ljuskänslig diktare, en teckentydare och upptäcktsresande som gärna använder sitt författarskap för att komma människolivets hemligheter och tillvarons gåta på spåren. I början handlade det om både nyfikenhet och förtröstan. Böckerna berättade om en sorts överblick som kom till stånd, när författaren begav sig upp bland rökfångarna på något hustak och blickade ut eller när han företog en ballonguppstigning. Emellanåt gick färden i stället ner i underjordiska gångar, med hörbart ljud från en källåder strax intill.
När Lars Gustafsson nu ger ut diktsamlingen Om begagnandet av elden är det sent på jorden och i livet. Elden i bokens titel är snarast en glöd. På upphovsmannens eget omslag brinner den dock i en tillsluten flaska och förtär ett manuskriptblad. Det är en mångtydig bild, som så mycket i Gustafssons poesi. Även om man kan grubbla över varifrån elden får sitt syre. Årstiden är den här gången sensommar och höst. Författarskapet har nått fram till ett stadium av avklarnad enkelhet. Där finns en grundläggande insikt om alltings tillfällighet, men också att ingenting är slutgiltigt. Åtskilligt har en möjlig existens någon annanstans. Och allt har även ett namn, det gäller bara att hitta det.
Man känner igen den kosmiska livskänslan som är en av konstanterna i diktningen, liksom tidens gång och varats oändlighet. Alla är vi inskrivna i den evighet som föregick jordens tillblivelse och som även fortsätter efter oss. Den otålighet, oro och rastlöshet man gärna förknippar med Lars Gustafsson har avsatt spår även i den nya boken. Men så här i livets slutskede gäller det att välja noga och inte förhasta sig. Också när det flyktiga nuet gäckar alla försök till bestämning. Det finns ofta en stillhet och trygghet i dessa dikter. Vemodet är en återkommande känsla. Och förvissningen om att konsten är en kunskapskälla, om också de flesta frågor saknar ett svar. Ändå finns det skäl att bevara och underhålla sig egen förundran.
Den sträcker sig från det enkla och mest näraliggande till avlägsna rymder, belägna längre bort än dit människans tanke når. På nära håll finns vardagligheter som den egna morgontröttheten eller pappa Einars eka, byggd det ödesdigra året 1939. Den i det tidigare författarskapet vid flera tillfällen omnämnda hagelskuren 1953 vid Norra Nadden i Västmanland återkommer. Vännen Björn Nilsson har fått en minnesdikt och så även Lars Bäckström. Några temperamentsfulla och underfundiga samhällsdikter ingår likaså. Och man frågar sig om någon annan svensk diktare skulle kunna åstadkomma en naturdikt som denna:
Varje natt på slaget elva
kommer den döda skogen.
Omsorgsfullt uppsågad och lagd
tillhopa på tågets många vagnar.
Tåget är långt. Mycket långt.
Och en stigande vind sjöng en gång
igenom alla trädens kronor.
Det är inte svårt att se spår i den dikten av en hel livshållning. Den har fått många genomslag i Lars Gustafssons nya bok, som man lägger ifrån sig en omvälvande upplevelse rikare. Och i vetskapen om att så här ser svensk poesi ut, när den är som allra bäst.