Det finns i poesin som konstform alltid en spänning mellan det genomskinliga – språk och dikt som förmedlare av ett yttre eller inre landskap – och det materiellt påtagliga – språk och dikt i sig själv nog, konstruerade och dirigerade enligt sin egen logik.
När man läser Ulf Erikssons Stämmor av ljus fördelar världen, ett urval dikter från 1982 till 2011, blir det tydligt hur tunn gränsen mellan de två dimensionerna är.
I en första anblick förefaller Erikssons dikter tryggt bekanta, här finns ett subjekt och en omvärld. Snart blir man dock varse att såväl subjektet som omvärlden är märkligt ogreppbara, liksom relationerna dem emellan.
Vad som gör läsningen osäker är frånvaron av psykologism. Dikternas utgångspunkt är i stället – vilket också Mikael van Reis är pekar på i det fina efterordet – en slags lyrisk fenomenologi: De närmar sig den givna världen på dess egna villkor, så som den ursprungligen framträder för medvetandet.
Det finns ofta stor konkretion i dikternas enskildheterna. Eriksson har till exempel en fantastisk förmåga att med en bild fånga sinnesintryckens sensationer: ”Över händerna bildar ljuset / dagens synliga handskar”. Men i den större helheten förblir enskildheterna atomistiska och sällan adderbara.
Detta undflyende drag är så envist och kompromisslöst att det till slut framstår som ett slags konstnärligt ställningstagande av Eriksson. Dikten Jag själv (Byggnad med kreatur, 1990) liknar en programförklaring:
Ibland när jag betraktar tingen och människorna
känns det som om jag inte såg på dem
utan tänkte på dem.
Sådan är min största lycka;
då är jag mig själv i ett ofullbordat liv,
då är jag allt och alla som inte är jag själv.
Sinnena bor då i vinden, och
ingen förestår mig eller
förstår mig.
En trohet mot det ofullbordade, det icke-identiska, det som inte sinnligt kan förankras och stängas inne. Den leder till att Erikssons dikter är svåra att ”förstå” (om man med det avser den förståelse som växer fram ur dialektiken mellan del och helhet), och likaså att ”förestå”: försöker man grötmyndigt ta kommandot över dem glider de en ur händerna.
De öppnar sig först när man står handfallen inför dem; när man tar dem för självklara på det sätt man tar en dröm för självklar. Samtidigt: Denna vilja till öppenhet inför världen hotar att slutligen helt upplösa poesins gränser. Det händer emellanåt, och då förlorar dikten det sista av distans och förmedling och blir själv värld. Den materiella dimensionen har därmed tagit över och orden leder inte längre ut och upp, utan in mot sig själva.
Personligen föredrar jag när poesin balanserar på gränsen, men inte faller över; när den fortfarande behåller sin oavhängighet. Där, precis på bristningsgränsen, på den tunna, tunna linjen, ryms ett gnistrande författarskap – svårt att fixera i ord och lika meningsfullt att pröva sin egen värld mot.