I sina senaste diktsamlingar har akademiledamoten och litteraturforskaren Jesper Svenbro utvecklat ett berättande skrivsätt som oftast tar avstamp i barndomsminnen. Särskilt fadern, pastorn och ornitologen, har då spelat en viktig roll.
Svenbros nya bok Inget andetag är det andra likt är personlig på ett annorlunda och överraskande sätt. Upptakten är en stroke som han drabbades av en försommarmorgon i Meaux.
På sjukhuset drömde han att han skrev Fader vår på grekiska på sin datorskärm. Det kändes speciellt viktigt att notera grekiskans h-tecken, ”andningens konsonant”.
Resten av boken handlar om rehabiliteringen och återvändandet till livet som nu tycks ha fått en helt ny mening. Anden har blivit en del av andningen då poeten känner sig uppstånden från de döda.
Det är inget annat än en radikal omvändelseupplevelse.
Annars är Svenbro sig lik i sina nya dikter genom sin lite torra humor och återkommande referenser till grekisk mytologi, historia och kultur.
Ändå har ett nytt tonfall smugit sig in i texterna: lovsången till livet som gåva från Gud. Den superintellektuelle och lärde poeten har blivit frälst! Den långa rehabiliteringen efter stroken utvecklar sig till en återupptäckt av det mest elementär och vardagligt självklara, till exempel detta att kunna gå.
Min lovsång måste alltså börja med fotsteget.
Vilken lycka att gå på jorden!
Den mänskliga gången är rentav så ofattbar
att jag måste förstå den som din oupphörliga skapelse.
Varje steg ett sjungande fotsteg
till din ära, o Gud!
Svenbro har väl aldrig skrivit så på en gång ledigt och suggestivt som i Inget andetag är det andra likt. Det är fantastiskt! Att läsa hans nya dikter är i sig en gåva.
Även det metapoetiska draget i Svenbros poesi dyker upp i hans nya bok. Men reflexionen över diktandet utformar sig här till en reflexion över hur poesin kan bevisa Guds existens. Slutsatsen blir att ”dikten i indikativ” utgör beviset på Guds existens, det vill säga att ge vittnesbörd om det som är, det som finns innebär att vittna om en gudomlig närvaro.
Detta blir Svenbros tro: att i detta som finns upptäcka en gudomlig närvaro som bär och beskyddar.Hans nyfunna tro gör att han också får ett annat perspektiv på barndomens bönestunder varefter han själv börjar be. Tron blir ett bejakande av dagen som ”en öppen möjlighet”.
Det är svårt att skriva kristen bekännelsedikt utan att själva poesin får kapitulera för den trosvissa hallelujasången. Men Jesper Svenbro lyckas därför att han håller sig stadigt på jorden samtidigt som han prövar sin nya livshållning genom intellektet. Det är just det som gör hans nya dikter så trovärdiga.
Dessutom övertygar hans kristna tro på grund av det faktum att den är resultatet av en nära-döden-upplevelse: den stroke som plötsligt drabbade honom en försommarmorgon i hemmet i Meaux.
Därefter fick han lära sig att andas med den Helige Andes nya andning.