Poesin flyr
på ett rymdskepp och
betraktar tomheten
Så skriver den belgiske poeten Werner Lambersy i en besk samtidskommentar i diktsamlingen "En tillfällig ateists dagbok". Marianne Jeffmar är den som översatt Lambersy till svenska och det är just det översättningsarbetet som inspirerat henne till att efter femtio års uppehåll och tjugotalet prosaböcker åter ge sig i kast med poesin.
Nu har hon hoppat på det flyende rymdskeppet och skriver poesi från avlägsna sfärer, eller som titeln på hennes diktsamling lyder, "Dikter från planeten Zog". Här samsas anspråkslösa ungdomsdikter från 1950-talet med nyskrivet material, som har gemensamt det enkla tilltalet, den milda humorn och nyfikenheten på vardagens mysterier.
Planeten Zog är den verklighetsfrämmande plats där man har noll koll på vad som händer här och nu, men jag tycker inte att Jeffmar riktigt tagit steget fullt ut till detta fantasins gränslösa universum. Oftast håller hon sig trots allt på jorden, strövar längs Fyrisån, betraktar änderna och löven, minns familjemedlemmar, reser runt i olika städer, svär över Facebook.
Det är en spretande samling där åtskilligt framstår som tillfällighetsdikter och bagatellartade krumelurer. Men så plötsligt kan det dyka upp ett halsbrytande stycke om hur poeten efter döden hamnar på ett mingelparty där Gud tycker till om cheddarosten. Eller vackra melankoliska rader som de ur dikten ”Krig”: ”Vems melodi springer / Så snabbt över slätten / Vems silverfågel skjuter fram / Så högt över skogen”.
Då kan jag tro att poesin ändå kommit lyckligt fram till sin främmande planet.
Marianne Jeffmar är kritiker i UNT, därför recenseras hennes bok av Ann Lingebrandt, kritiker i Helsingborgs Dagblad och Norrköpings Tidningar.