Poesi behöver inte vara så allvarligt

Ofta är den som kommer till tals i diktsamlingen Brukaren skruvad, associationerna är märkliga och underliga saker sägs. Det leder inte sällan till att läsaren måste dra på smilbanden. ”Och kriget mot terrorism har givetvis ingenting att göra med det tre första bokstäverna i namnet Usama bin Laden att göra. Självklart inte.”
Ulf Karl Olov Nilsson, eller signaturen UKON som poeten använder, är psykoanalytiker och verksam i redaktionen för tidskrifterna Glänta, OEI och Arche. Som författare debuterade han 1990 och har sedan dess givit ut ett 10-tal böcker. Senast var det Hjälp, vem är jag? – anteckningar ur en terapi som han skrev tillsammans med Caroline af Ugglas.

Vilka anledningar finns det då till att skriva på UKON:s skämtsamma vis? En är att häckla att poesi traditionellt sett är allvarligt. Att poeten utgjuter sig djupt inifrån sitt hjärta. Att dessutom driva med kunskapen och med poetens roll som allvetande intellektuell. Det är viktigt, för inte sällan har författarrollen tillskrivits alltför mycket kunskap och storhet. UKON ironiserar till exempel över det: ”dom flesta som håller på med kultur är snälla”.

En figur som återkommande dyker upp i prosadikten Brukaren är Bobo. Han är en dysfunktionell man med alkoholproblem som har ursäkter för allt. Här känns poesin som en avlastningsstation för det författaren som psykoanalytiker möter till vardags. Den sjuke hittar på mänger av ursäkter. Ofta är de mycket absurda, ändå vet man som läsare att det i en levnadssituation med en missbrukare kan vara svårt att urskilja dåliga ursäkter. Den som läst UKON lär sig dock att se skillnaden på ett humoristiskt sätt.

Ändå är det ingen lärodikt han skriver. Här finns uppräkningar av titlar på biografier med orden mitt liv i titeln, strax innan en dikt som menar att författare inte ska slösa med biografiska fakta utan bevara dem intakta. Vanligt är också ordlekar eller semantiska spetsfundigheter. UKON är full med upptåg. Man får fundera på om det är allvar eller bara blaj. Det kan räcka med att man får skratta på vägen genom boken, kan jag ibland tycka. Ibland finns där ett eftertänksamt djup som skapar många tankar: ”Det är onödigt att vara hämmad. Hämmade människor får ingenting gjort.”
Men ju längre jag kommer i boken desto mer frustrerad blir jag. Det är som om leken får ta över mer och mer. Det blir oftast bara absurt, mer och mer språkligt lekande. Jag blir osäker på om här finns ett djup eller om författaren bara skämtar.