Den danska poeten Pia Tafdrup är en av Nordens mest omsusade författare. Sedan 1989 sitter hon i Det Danske Akademi och hon har mottagit en drös med priser, bland annat Nordiska rådets litteraturpris 1999 och Svenska Akademiens nordiska pris 2006.
Nu utkommer Salamandersol i en smidig översättning av Jonas Rasmussen. Boken utgör fjärde delen i en lyrisk kvartett som även omfattar diktsamlingarna Valarna i Paris, Tarkovskijs hästar och Trökfuglens kompas. Kvartetten behandlar de fyra elementen jord, vatten, luft och eld.
Salamandersol handlar om eldens element och samlingen består av 60 dikter, en dikt för vart och ett av Tafdrups levnadsår fram till 2011. Det självbiografiska bildar stommen i denna berättelse om en kvinnas liv med utblickar mot samtidshistorien. Salamandersol kan läsas som Tafdrups egen version av den systemdiktning som hennes landsmaninna Inger Christensen gjorde till sitt signum.
Jag har inte tidigare läst någon av de övriga böckerna i den kvartett där Salamandersol ingår som sista del. Men det är heller inte nödvändigt eftersom boken står på egna ben. Dikterna är ordnade kronologiskt från födsel, barndom, ungdom och medelålder med tecken på åldrande. Elden i dikterna representeras dels av solen som det som ger liv och dels av jaget som vill liv. En dikt i början av boken beskriver ett barns upptäckt av världen.
Timmar i barnvagn. Ensam. Se sked på väg. Gripa.
Knuffa bort. Sked igen. Flyga. Träffa. Tänder. Tunga.
Sked skrapar över munnen. Spotta ut fiskleverolja. Knipa
ihop läpparna. Gå över gårdsplanen. Kras, kras i gruset. Ramla.
Det är en gullig men inte särskilt märkvärdig text. Överhuvudtaget är dikterna i Salamandersol väldigt platta och livlösa. Tafdrup berättar om det radikala 60-talet med droger, politik och rockmusik. Hon berättar om studentliv, giftermål, Tjernobyl, Berlinmurens fall. Men resultatet blir bara ett slags banala kommentarer till ett privat fotoalbum. Må vara att allas våra liv är banala men för att det banala ska fungera som dikt måste det bli genomlyst på något sätt. Så sker inte i Pia Tafdrups nya dikter.
Orsaken är nog att Tafdrup inte lyckas få distans till sina självbiografiska upplevelser. Berättande dikt verkar inte vara hennes grej. Ändå tar det sig mot slutet av diktsamlingen då hon återvänder till sin egentliga stil: sinnliga utforskningar av nuet.