Platons reglerade värld

Gamla Testamentet är en omistlig del av vårt kulturarv och bör med jämna mellanrum nyöversättas för att behålla sin språkliga fräschör. Första Mosebok, Psaltaren, Jobs bok och några till är läsvärda även för en helt sekulariserad publik, men vem orkar med de senare Moseböckerna med deras detaljerade lagar och förordningar?
Ändå vore det fel att av tråkighetsskäl utelämna dem. På samma sätt förhåller det sig med Platons skrifter. De tidigare - Gästabudet, Faidros, Staten och några till - är än idag högst levande, men den store filosofens ålderdomsverk Lagarna är lika trögtuggat som Femte Mosebok och dessutom ganska likartad med alla sina bestämmelser om stort och smått. Ändå måste den komma med.

Komma med, var då? I Jan Stolpes magnum opus: översättningen av alla Platons Skrifter, som nu kommit till sin femte, bastanta volym. Till största delen upptas den av Lagarnas 500 sidor med tillägg av två mindre skrifter: Minos och Epinomis. Ytterligare en likhet med bibelöversättningen är att Stolpe vid sin sida har en skara experter som nagelfar hans text ur olika aspekter.
Förvarnad av Lagarnas dåliga rykte var det med sammanbitna tänder jag gav mig i kast med läsningen. Men snart nog överraskades jag av hur lätt det gick, mycket tack vare Stolpes samtidigt korrekta och modernt lediga stil. Även innehållet tedde sig inledningsvis engagerande.
Tre herrar bördiga från respektive Athen, Sparta och Knossos har stämt möte för att fotvandra upp till Zeusgrottan på en bergssluttning på Kreta där enligt legenden den berömde lagstiftaren kung Minos vart nionde år rådslog med Zeus. För att fördriva tiden under vandringen dit upp bestämmer sig de tre männen för att framlägga sina åsikter om hur ett lands lagar bör vara beskaffade.

Verket får på så sätt den dialogkaraktär som utmärker allt vad Platon skrev. För ovanlighetens skull finns inte Sokrates med, och man saknar honom inte: ju längre fram i Platons produktion man kommer desto mer framstår den en gång så vitale Sokrates som en självgod besserwisser.
Som Stolpe påpekar i sin inledning betyder det grekiska ordet nomos, pluralis nomoi, inte i första hand lagar i modern juridisk mening utan alla slags förordningar och även oskrivna konventioner som reglerar den mänskliga samvaron. Under sin vandring hinner de tre herrarna också avhandla allt som rör ämnet, från konstitution och styrelseformer ner till den privata familjesfären.

Privat är dock inte rätt ord. I Platons stat är allt reglerat, även äkta makars samliv. För val av partner föreskrivs följande: "Allmänt gäller om giftermål ett enda ord: var och en ska ingå det äktenskap som gagnar staten, inte det som är behagligast för en själv. Av naturen dras man alltid till den som är mest lik en själv, vilket leder till att hela staten råkar i obalans." Rik ska således gifta sig med fattig och omvänt, till temperamentet rörlig med den som är mer stabil och så vidare.
Under den tid då barn kan förväntas bli avlade ska makarna leva sunt och avhålla sig från alkohol så att avkomman inte tar skada - den är i princip statens egendom. Sexualiteten är till för fortplantningens skull varför homosexualitet fördöms - överraskande nog, med tanke på de lovtal till gossekärleken man finner i Platons tidiga skrifter.

Över huvud taget ska njutningar hållas kort. Särskilt mannen från Sparta framhåller vikten av sträng uppfostran som övar de unga i försakelse och att uthärda fysisk smärta.
Beskattning är också något som måste regleras. Riktigt modernt låter talet om två huvudformer: inkomstskatt och förmögenhetsskatt. De styrande äger att besluta vilken form som lämpar sig bäst under ett visst år: båda eller bara endera.
Mycket av det de tre "lagstiftarna" har att säga ter sig både rimligt och klokt, till inte ringa del beroende på språket som i Stolpes version låter så befriande naturligt i jämförelse med våra dagars tillkrånglade och klichéfyllda politikerspråk.
Men allteftersom lagarna och påbuden hopas och staten som överordnad princip framhävs växer känslan av ett kontrollsamhälle där Storebror ser och reglerar allt - även om Platon räknar med en hel skara, delvis folkvalda sådana bröder. Individen är helt underordnad staten. Kunskap och vishet är inga mål i sig utan medel på vägen mot det totalideala samhället.

Vad skulle den historiske Sokrates sådan han möter oss i de tidiga dialogerna ha sagt om detta? Troligen något i stil med: Vid Zeus, bevare mig väl! Med sådana lagstiftare vill jag inte ligga till bords.

Platons reglerade värld

Den femte delen av Platons Skrifter, som bland annat innehåller Lagarna, tecknar ett kontrollsamhälle där staten ser och reglerar allt, konstaterar Staffan Bergsten.