”Varför utsattes dessa barn för övergrepp, i välviljans och samhällsnyttans namn, just i en tid då Sverige omvandlades till ett av världens bästa samhällen?”.
Journalisten och författaren Thomas Kanger ställer frågan i sin bok ”Stulen barndom – Vanvården på svenska barnhem”, där han summerar och fördjupar det material och ämne som 2005 låg till grund för tv-reportaget med samma namn. Svaret på ”varför” barnen kunde vanvårdas finns till en del redan i Kangers fråga; välviljan gällde samhället, familjer som klassades som ”asociala” och barn som ansågs ”vanartiga” var inte nyttiga för detta samhälle.
När Kangers reportage sändes i SVT blev genomslaget stort, uppmärksamheten ledde till inrättandet av den så kallade Vanvårdsutredningen som samlade in vittnesmål från dem som utsatts för fysiska och psykiska övergrepp i fosterhem och på institutioner där de hade placerats.
Precis som tv-programmet innehåller Kangers bok hjärtskärande personliga berättelser, men skildrar också det politiska spelet och fumlandet med kompensation till de nu vuxna barnen. Som det häpnadsväckande i att alliansregeringen först valde att inte följa den egna utredarens förslag om ekonomisk ersättning på 250 000 kronor. Barn- och äldreminister Maria Larsson motiverade detta med att ersättning inte kunde hanteras ”på rättssäkert sätt”, vilket naturligtvis var en ohållbar ståndpunkt, bland annat med tanke på att Norge hade lyckats genomföra en motsvarande upprättelseprocess, med ekonomisk kompensation.
Det framstod också som minst sagt okänsligt att utsätta en hårt drabbad grupp för vad som uppfattades som ännu ett svek. Regeringen fick backa och utbetalningarna inleddes förra året. Men därmed inte sagt att tillämpningen av den så kallade Ersättningslagen har varit enkel, vilket till exempel visar sig i detaljer om hur ett avslag på ansökan om ersättning formulerats:
”De övergrepp och försummelser som sökanden varit utsatt för är visserligen oförsvarliga även om man betraktar den tidens förhållanden, bland annat synen på barnarbete och uppfostran. De övergrepp och försummelser som sökanden har varit utsatt för är emellertid inte av sådan allvarlig art att de ger rätt till ersättning av staten”.
För den som sökt ersättning blir det sannolikt både obegripligt och grymt att det som är oförsvarligt samtidigt inte är så allvarligt. På ett mer övergripande plan berättar avslaget också något om ambivalensen i förhållande till det komplexa begreppet ”upprättelse”. Att arrangera ceremoni i Stockholms Stadshus och att, som talman Per Westerberg, fastslå att ”den moraliska skulden bärs av hela det svenska samhället” låter sig göras, att i praktiken respektera de vanvårdade barnens krav är betydligt svårare.
Kanger beskriver vad som med rätta kan kallas ”ett mörkt kapitel” i folkhemmets historia, men han påpekar också att samhället knappast har upphört att definiera problembarn enligt socio-ekonomiska förutsättningar: Barn som idag föds av en ensamstående, arbetslös och bidragsberoende kvinna riskerar i ett fall av sju att bli föremål för samhällets ingripande, medan risken är mindre än en på tvåtusen om barnet istället föds av en gift, högutbildad kvinna med fast anställning.
Det är en delvis spretig bok som blandar nutid, 1900-talshistoria och gripande individuella öden med allmänna reflektioner som att ”alla har vi behov av kärlek, ömhet och tröst när vi känner oss små och svaga”.
Spretigheten förtar dock inte att ”Stulen barndom” är viktig och plågsam läsning, som påminnelse om vad som har hänt och fortfarande kan hända i samhällsnyttans och välviljans namn.