Pinsamt Brøgger

Är hon ironisk? Är hela det här bokprojektet en intrikat lek med våra slitna, skämmiga föreställningar om kön, sex och "de andra"? Jag frågar eftersom jag försöker förstå skälet till att Suzanne Brøgger, prominent författare, feministikon och vital röst i det offentliga danska samtalet, har åstadkommit en bok som är svår att betrakta som något annat än en generande katastrof. Jag frågar, eftersom jag hoppas att det ska finnas någon underliggande mening, någon smart vändning, som jag bara inte fattar. Jag vill gärna att det ska vara bättre än så här. Det är ju Suzanne Brøgger för guds skull.

Slöjan är ett erotiskt versepos om en ung kvinna som blir favoritslavinnan i en äldre mans harem och som har till uppgift att tillfredsställa honom, både rent konkret med sex men också med lustfyllda berättelser om andra sexuella erfarenheter hon gör, uppdiktade eller sanna.
Maktfördelningen i det här förhållandet ägnar Brøgger inte några djupare analyser, däremot är hon desto mer generös med detaljerna kring det utförda och det ihopdiktade knullandet. Det är i stort sett det enda Slöjan består av, och en rad innovativa synonymer för både det manliga och kvinnliga könsorganet: "ljusrött lusthus", "saftrikt sugrör", "praktpåk" och så vidare i all evinnerlighet.
Jag börjar min läsning med att vika hundöron när jag stöter på någon rafflande pinsamhet, inte långt därefter blir jag tvungen att vika upp dem igen - hundöron på en boks samtliga sidor fyller inte längre någon funktion.

Jag spar i stället mina markeringar till de riktigt, riktigt pinsamma ögonblicken: "Schejken låg på en filt och lät som en spinnande katt, medan ett par söta slavinnor livligt fläktade luften kring Jafars lilla bronsöga där bak med dadelpalmblad och med strutsfjädrar."
Man kunde ju skratta åt eländet bara, och tänka att det här var en parentes för Brøgger, en miss i arbetet, men en harmlös sådan. Vore det inte bara för att hon också valt att betitla sin roman just Slöjan, vore det inte bara för att de erotiska äventyren är förlagda till ett obestämbart Mellanöstern. Det är saga och mystik och tvivelsutan också exotisering i kubik.

Aziaydé, som den unga kvinnan heter, för stora delar av sin porriga tillvaro bakom slöja. När ett par ska prova ut burka ligger de med varandra i provrummet. Jag vet inte vilken poäng Brøgger vill göra med det här, och jag vågar inte ens försöka gissa, men jag vet att resultatet är ett mischmasch av stereotypa fördomar om de Andras undertryckta, men vilda och hämningslösa sexualitet. Där är en man fortfarande man och en kvinna fortfarande kvinna och där luften vibrerar av erotik hela tiden.

Vid ett tillfälle tänker den unga kvinnan: "Det var en ömsesidig avförtrollning av könen som försiggick på det norra halvklotet."
Vad ska man säga? När fan blir gammal blir han religiös, och när feministikonen åldras kryper biologisten fram, kanske.
Baksidestexten till Slöjan utlovar ett epos om "skrift och drift, om konstens kall och erotikens möjligheter". Vart skriften och konsten tagit vägen i mitt exemplar, har jag ingen aning om. Och litterärt intressant är det inte heller.