Susan Svendsen, huvudpersonen i ”Effekten av Susan”, tror att världen är en illusorisk konvention. Den misstanken får hon milt uttryckt bekräftad när hon i Peter Hoegs preapokalyptiska science fiction-thriller långsamt avtäcker en sammansvärjning på högsta politiska, militära, mediala och vetenskapliga nivå.
Själv är hon ett slags superhjälte, lika färgstark som Smilla i Hoegs genombrottsbok, ”Fröken Smillas känsla för snö”. Förutom att vara en genial fysiker med så många titlar att visitkorten liknar vykort visar hon sig dessutom besitta Lisbeth Salanders livsfarliga driftighet – mitt under en våldtäkt låser hon till exempel fast våldtäktsmannen mellan benen för att omsorgsfullt och med kirurgisk precision borra en skruv i ryggen på honom.
Ja, just det, och så har hon en mystisk effekt på andra som tvingar dem att avslöja sitt innersta. Den har hon hjälp av när hon, tillsammans med sin man och två tonårsbarn, ska försöka ta reda på vad den mystiska ”framtidskommissionen” egentligen är för någonting.
Härifrån växlar romanen från en kaxigt cynisk diktion till ett nästan högtidligt civilisationskritiskt patos. Kommissionen, vars profetiska medlemmar kan skåda framtiden, har nämligen sett en förestående katastrof: tillväxten är ohållbar, miljöhotet akut och den sociala ilska som blir resultatet av urholkade välfärdssamhällen förödande. Om ingenting görs kommer konsekvenserna att bli fler döda än båda världskrigen tillsammans.
Visst har Peter Hoeg saker att säga i den här romanen, också utöver den där samhällskritiken som väl inte precis tillför några nya perspektiv. Om trygghet och suveränitet – Susan slits mellan det ”normala livets” tvingande ramar och den frihet för vilken man inte kan betala för mycket. Om individ och kollektiv – hennes behov av ensamhet står i kontrast till gruppdynamikens oändliga potential.
Men mest av allt verkar han vilja utnyttja litteraturens möjligheter, dess obundenhet vid de dystra konventioner som, om än kanske illusoriska, behärskar världen utanför den. Det är inte bara så att romanen är helt barockt överlastad och utflippad med sidor som bågnar av märkliga munkar, balla luftballongsfärder och mystiska mord. Även språket vibrerar av möjligheter, bland vilka vetenskapsjargongens överraskande poesi intar en viktig plats.
Det låter kanske irriterade alltsammans, men nej, det är kul. Om hela romanen egentligen är litterärt snömos – det är verkligen en legitim ståndpunkt – så har Peter Hoeg åtminstone en oöverträffad känsla för det.