Pessimism måste vara en av de mest förtalade och underskattade livshållningar som finns. Det krävs ingen djupare omvärldsanalys, inget längre begrundande av de basala existentiella villkoren, för att snabbt inse att livet är en rätt så hopplös historia. Det olyckliga slutet står ju liksom inskrivet i själva kontraktet. Man kan vara hur positiv som helst, döden slukar i alla fall tillsist optimistens alla leende framtidsutsikter.
Med det inte sagt att pessimisten måste vara någon särskilt tråkig typ. Tvärtom hör de utpräglade pessimisterna till något av det roligaste, ja rent av lustigaste, man kan läsa. Pessimismens credo skulle mycket väl kunna formuleras: Livet är ett skämt. Humorn har alltid varit ett av människans bästa försvar mot meningslösheten. ”Jag vill ge pessimismen ett lyckligt ansikte”, sade Torgny Lindgren, en av Sveriges mest utpräglade men också roligaste pessimister, i en intervju. Ironin är granne med misströstan.
Om pessimismen också skulle vara en litterär ism skulle säkerligen Thomas Bernhard (1931-1989) ha anslutit sig till den. Kanske tillsammans med sin landsmaninna Elfride Jelinek, vilken delade Bernhards fäbless för att spy vrede över det förljugna och självgoda hemlandet Österrike. Hemlandet förblev livet igenom Bernhards mest passionerade hatobjekt. Så till den grad att han förbjöd att det i Österrike efter hans död skulle få förekomma ytterligare publiceringar av hans verk eller uppsättningar av hans pjäser. Hatet besvarades med vad som kanske bäst beskrivs som ambivalens. Bernhard var knappast någon populär figur hos etablissemanget.
Ändå tilläts han gång på gång sprida sin verbala galla, inte minst tillsammans med den kontroversiella regissören Claus Peymann på Wiens mycket anrika Burgtheater.
Någonstans insåg man kanske att man här hade att göra med ett av efterkrigstidens mest särpräglade författarskap.
När Jelinek mottog Nobelpriset i litteratur menade hon att det egentligen borde ha gått till Bernhard, som ju dock då sedan länge varit död. Om Bernhard själv skulle ha velat ta emot akademiens aktade pris är däremot inte alls säkert. I den samling om tre volymer av Bernhard som bokförlaget Tranan nu ger ut ingår en titel, Mina priser, där Bernhard, i sin välkänt ilskna anda, skildrar de litterära utmärkelser han fått genom åren, inte som hedersbetygelser, utan som en lång räcka överlagda förnedringar.
Denna bok, som Bernhard skrev någon gång på slutet av 70-talet, som han färdigställde strax innan sin död 1989, som gavs ut postumt på tyska först 2009 och som nu för första gången presenteras på svenska, är något av det roligaste jag läst på länge. Jo, faktiskt. För mitt i det glödande hat som Bernhard sprider omkring sig finns det en genomgående ton av sarkasm, ironi och komik. Men om Bernhard skämtar så gör han det på fullaste allvar. Pessimisten, tillika ironikern, är aldrig så allvarlig som när han skämtar. Ty Bernhards eventuella humor springer hela tiden ur en förtvivlan över sakernas absurda tillstånd, över livets korthet, men kanske framför allt över de ”katolska och nationalsocialistiska arselhål” som styr i hans land.
Därför består den kanske värsta av de skymfer Bernhard i den här boken får utstå i att tvingas ta emot Österrikiska statens litteraturpris, från den konstsenat som är hans värsta antagonist. Det korta tal han höll, och som i denna utgåva i ett tillägg återges i sin helhet, gjorde givetvis skandal och fångar koncist Bernhards pessimistiska hållning. Talet handlade, för att citera Bernhard själv, ”om döden och dess övermakt och det löjeväckande hos allt mänskligt, om mänsklighetens oförmåga och dödlighet och om alla staters intighet”. Vem annan än Bernhard skulle våga hålla ett sådant tal? Bernhard såg det som sin uppgift att säga sanningen, som han dock ansåg var omöjlig att med språket komma åt. Men mellan sanningslidelse och dumdristighet är gränsen tunn, så också mellan klarsynthet och svartsynthet. Bernhard balanserade ständigt på dessa gränser.
I Tranans satsning på Bernhard ingår också Självbiografierna, där författaren i totalt fem delar skildrar sin uppväxt, böcker som sedan tidigare finns på svenska men som här för första gången samlas mellan samma pärmar.
Som en uppföljare till Självbiografierna ger Tranan också ut den mindre kända Wittgensteins brorson, även den självbiografisk. Här tecknar Bernhard ett porträtt av en djup och innerlig vänskap mellan författaren själv och den psykiskt instabila Paul Wittgenstein, släkting till den berömda Ludwig.
Det är en på många sätt rörande bok. Inte minst för att den tydligt visar på det som parallellt med pessimismen löper genom Bernhards texter, nämligen kärleken. Som Bodil Malmsten uttrycker det i utgåvans fina förord: ”Det finns inget litterärt verk så genomträngt av, så pepprat med, så genomsipprat av kärlek som Thomas Bernhards.” En viktig poäng, som är lätt att tappa bort, i allt det svarta.