Personligt trauma i "kåseriform"

Att skriva är arbetsamt och bara bitvis njutbart, och jag skulle ljuga om jag sa att jag skrev för att finna mening, eller ens i bästa fall någon sorts ordning. Jag skriver för att låtsas mening. (?) Att låtsas är mänskligt. Att spika fast sanningar är farligt, men att skapa en känsla av kontinuitet livs- och dödsviktigt.Även om det kan ses som ett slags hyckleri. Så resonerar Nina Lekander i sin nyutkomna bok Mest om min mamma"Hyckleri" — tja, i så fall är väl allt romanskrivande hyckleri.Det är författarens bild vi får del av för att själva i bästa fall kunna göra något med den. Om man nu ska kalla det här en roman. Kanske snarare en bekännelsebok, om inte klyschan vore så sliten. Och det är ju inget att skämmas för, vilket Lekander nogsamt och närmast ängsligt betonar att hon inte gör.Nina Lekander skriver om sin mammas död i cancer. Och försöker genom efterlämnade brev och dagböcker förstå hennes liv, bakgrund och varför hon blev den hon blev.Varför hon hemlighöll vissa saker. Och naturligtvis sin egen roll, det egna kvinnolivet. Det blir något av en släktkrönika, skriven av en feminist, som alltid varit skeptisk till den traditionella familjen och dess kvävande traditioner. Varför berättade inte mamma? Varför begrep vi inte? Ville vi inte? "Jag har så mycket att fråga och berätta. Det är ju själva fan att du är död".Hur cancervården fungerar får vi också inblick i. Eller snarare inte fungerar. En döende människa skickas hem med alvedon såsom "icke inläggningsmässig" något dygn innan hon avlider. Det hjälper inte med en kader av kunniga och verbala anhöriga som hela tiden trycker på. Det är vidrigt, gastkramande och mycket upplysande.Det är knappast någon "avklarnad" sorgebok det handlar om här. Och tack och lov för det.Urvuxen tonårsjargongHär finns vrede, vrål och samhällskritik invävda i ett personligt trauma. Problemet är att allt detta uttrycks i vad jag i brist på bättre måste kalla kåseriform. Lekander skyggar på något märkligt sätt för sitt eget ämne. Hon berättar anekdoter som flyttar fokus hit och dit. Ur mormors, mammas och sitt eget liv. Hon ger sig den på att vara rolig, självironisk och rapp i käften. Det kunde vara välgörande. Men inte hela boken igenom. Det blir tvärtom mycket tröttsamt.Språket kunde också ha ägnats viss omsorg. Lekander använder inte den potential hon har. Det blir puttrigt, slafsigt och när det är som värst faktiskt gapigt. Att ha ett "ledigt" språk verkar livsviktigt, som en strävan efter "frigjordhet". Något senkommet i så fall. Snarare ser det ut som en urvuxen tonårsjargong: snubbar och pjuck och namedropping och storysar — you name it. Lika historiskt intressant som det "förtjusande" och blommiga 50-talsspråk från övre medelklassen som Lekander finner i sin mammas korrespondens. (Liksom den akademiska vokabulär som också strös in i en märklig blandning.) Och: att en politiskt och feministiskt medveten skribent kan använda tillmälen som "den jävla fittan" verkar lindrigt sagt gubb-unket.Jag är övertygad om den här bokens ärende. Det är sorgligt att det upplöses i ett flabb.Det är sorgligt att en alternativ titel så ofta infinner sig under läsningen: "Mest om mig själv".