Personligt om motsägelsefull Bang

I januari för hundra år sen föddes Barbro Alving, vår kanske största världsreporter - BANG. Flerfaldigt prisbelönt och mångomsusad. Man kunde tänka sig hyllningar och ovationer i omfattande biografier. I stället kommer "Bang om Bang" (Gidlunds), en bok där hon själv kommer till tals som privatperson. Materialet presenteras i ett personligt urval av dottern Ruffa Alving Olin. Andra må hylla Bang som reporter och stilist, pacifist och kvinnokämpe, menar hon. Allt detta och mer därtill var hon ju. Men: "Min hyllning är att låta henne skriva själv. Bara Bang kan berätta om människan Bang. Om sina innersta tankar och känslor. Kärlek och moderskap. Glädjeyra och vardagsångest." Jag fylls av stor sympati inför den inställningen.

Nog stretade Bang själv så småningom med sina tilltänkta memoarer. Det skulle bli en självbiografi utan krusiduller och tillrättalägganden. Hon ville ta kål på "myten Bang" och berätta om människa bakom. "Och sanningen är inte alltid smickrande." Hon hann inte. Allt material lämnades till dottern Ruffa, dock utan någon uttalad önskan om vad hon skulle göra med det. Hon ville inte belasta någon. (Själv hade hon hårt och länge jobbat med biografin över vännen Elin Wägner.) "Men jag förstod", skriver Ruffa Alving, "- och hon förstod att jag förstod." Det mesta av materialet lämnades vidare till Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg. "För på KB hamnar jag bara i källaren" skrev Bang på en av sina nattliga lappar med en nog så typisk formulering. För sina memoarer hade hon tänkt spara personliga anteckningar om slitet på redaktioner och resor, om strapatser, poänger och fadäser. Kort sagt allt som inte gick i tryck. Här blev hon förekommen av Gustaf "Buster" von Platen på Vecko-Journalen, där hon då var anställd. Han ville ha en artikelserie i ämnet. Bang protesterade, men fick för en gångs skull ge vika. Det blev en lysande serie, upplagan steg. Bang själv var dock arg, rent av förbannad. Men dottern Ruffa är "Buster" evigt tacksam, texterna hade med säkerhet annars aldrig kommit på pränt.

"Bang om Bang" inleds med ett urval av just dessa artiklar, som 1963 publicerades i bokform: "Det kom aldrig i tidningen". Hur utbildningen gick till i yrket beskrivs kort och gott med att "man fick börja med att börja", det vill säga kastas rakt in i jobbet. Ung abiturient finner sig vid nitton års ålder "städslad" som skribent vid Stockholms Dagblad. Året är 1928. Snart tar hon steget till Idun och det första utlandsuppdraget i Egypten. Så småningom blir det Dagens Nyheter, Bangs andra hem mellan 1934 och 1958 då hon säger upp sig i protest mot Herbert Tingstens atombombspolitik. Ett svidande beslut för DN:s stjärnreporter. Däremellan har hon hunnit lämna statskyrkan på grund av dess inställning i kvinnoprästfrågan och avtjänat en månad på Långholmen för civilförsvarsvägran. Sävlig var hon inte, Bang, här gick det undan! Men även den som ville bli flygande reporter fick börja från början. Interiörerna från de första åren präglas av en självironisk distans och återges ofta i tredje person. Det hände att "man" gick bet. "Man" var 25 år. "Man" hade ursinne. "På tredje resan i 30-talets Tyskland råkade man i klorna på Hitlers fruktade statspolis. Det var man förberedd på." Det gällde förstås att se tillräckligt fåraktig ut och plötsligt behärska väldigt lite tyska. Det är en fartfylld stilist som rapporterar med humor, skärpa och allvar och då är det ändå varken reportern eller kåsören vi möter i den här boken, utan privatpersonen Barbro Alving. Att vi på köpet får veta en del om de hisnande arbetsförhållandena är knappast någon nackdel. Det är gruvligt och festligt i en salig blandning.

Men Bang skyr inte heller att visa de mörka sidorna hos sig själv. Under hektiska perioder kämpade hon med missbruk och alkohol och alltid med en lika förtärande självkritik. Hur hon fick ihop livet som den arbetsnarkoman hon också var är omöjligt att bli klok på. 1938 föds dottern Ruffa (Maud Fanny) - utom äktenskapet. Nu gungar det rejält kring Bang. Som håller huvudet högt och återgår i arbete "snarare än beräknat". Att folk spekulerar vilt ser hon med road förnöjsamhet. Här ska inte smusslas med Ruffa! Låt folk tro vad dom vill! Låt vara att hon, som alltid kunnat husera lite varstans, drabbas av praktiska bekymmer med att inreda ett "hem". Allt det bästa till Ruffa! Skandalen blir en pionjärgärning och snart är termen "Bang-barn" myntad. Själv var Barbro Alving född i "Skandalhuset" i Uppsala. Att huset kallades så redan dessförinnan var föräldrarna måna om att påpeka. Jag tycker mig höra ett rullande skratt från Bang, om hon nu inte nöjde sig med ett snett leende vid tanken. Från 1940 och livet ut sammanlevde hon dessutom med en kvinna som livskamrat, Loyse Sjöcrona. De två delade hem och härd kring lilla Ruffa. Nog gav Bang sin samtid en del att tänka på.

Loyse ägnas i brevform ett särskilt avsnitt i boken, liksom dottern. Ett kapitel, "Att vara Bang" innehåller dagboksblad, brev till vänner och till DN från någonstans i världen med både ampra och galghumoristiska synpunkter på sina uppdrag. Rädd var Bang inte, i alla fall inte i sin yrkesroll. Att hon bar på en personlig ångest gör inte hennes insats mindre. Så småningom fann hon ett slags ro i och med att hon konverterade till katolicismen.
Motsägelsefullt? Kanske det. "Att vara Bang" innebar ett liv utöver vad de flesta av oss kan föreställa sig. Desto större anledning att läsa den här boken, varsamt och skickligt redigerad och kommenterad av dottern Ruffa, också hon journalist - vad annars?

Personligt om motsägelsefull Bang

Bitte Jansson läser med intresse Bangs egna texter i urval av dottern Ruffa Alving Olin. Här får Bang som privatperson komma till tals.