Personligt om krigets ohygglighet

Var och en som intresserar sig för svensk historia känner till fälttåget i Norge 1718. Det var ju då, den 30 november, som Karl XII föll offer för en kula, varifrån den nu kom.
Däremot blir vi kanske överraskade när vi påminns om att svenskarna två år tidigare, 1716, också gått till strids mot norrmännen och därvid vunnit betydande framgångar. Man kunde till och med marschera in i Kristiania på senvintern. Dock misslyckades operationen. En av orsakerna var att Akershus i staden var alltför välbefäst, en annan det svenska artilleriets otillräcklighet.

Detta "glömda" krig i slutskedet av vår stormaktstid är scenen för fil dr Peter Ullgrens nya bok. Han har närmat sig ämnet på ett ovanligt sätt. Verket kallar han nämligen Uppsnappade brev och de som har skrivit dessa är mestadels svenskar, som varit direkt engagerade i fälttåget, dels officerare av olika grader, dels enkla soldater.
Att breven benämns "uppsnappade" beror på att det dansk-norska spionaget, dess militära "underrättelsetjänst", utvecklade stor aktivitet under detta krig för att kunna beräkna vilka schackdrag fienden planerade och inte minst vilken stridsmoral hans mannar hade. Dessa brev "uppsnappades" alltså, och det skall därför understrykas att det som svenskarna skrev till familjemedlemmar aldrig kom att läsas av mottagarna. Breven togs av danskarna och när deras stridsledning vederbörligen utnyttjat dem hamnade de i Rigsarkivet i Köpenhamn.

Senare tids forskning har känt till dessa brev och även något utnyttjat dem, men Peter Ullgren är den förste som gjort det systematiskt. Allt har naturligtvis inte kunnat tryckas här, utan författaren har inskränkt sig till att ta upp 302 av de sammanlagt 624 breven. För urvalsprinciper m m redogör han mycket noga. Det är emellertid inte fråga om någon kommenterad brevutgåva av det vanliga slaget utan en mera tematisk framställning, där författaren hela tiden med fast men varsam hand leder läsaren framåt.
Det är krigarnas vardagstillvaro i fält som speglas. Den var bister. "Åkerman är dödsskjuten bland många andra" och "Satsner är dödsskjuten" meddelade en skribent. En sekondlöjtnant Uggla rapporterar till sin far "gud i klagan att jag måste berätta att broder Erik är så illa sjuk att jag knappt tror han går ännu".

Förlusterna i fråga om manskap skulle av vederbörande befäl rapporteras till landshövdingen i det län, där soldaten hört hemma, inte i första hand för att de anhöriga skulle underrättas utan för att Kungliga Befallningshavande skulle se till att nya soldater utskrevs för att snarast ersätta de bortgångna. Oron för att unga söner eller andra närstående skall kallas under fanorna kommer klart fram. En man vid namn Olof Buller skriver till hustrun: "Min kära är så god och låter gossen bliva kvar och hälsa honom 1000 falt."
"En svensk tiger" hette det under andra världskriget. År 1716 fanns samma tankegångar men ännu tydligare inpräntade. I klartext sagt visste krigarna att ledningen för fälttåget läste sådant som skrevs till hemorten och att man inte borde alltför tydligt ifrågasätta meningen med kriget. Men tilltron till Karl XII tycks ha varit förvånansvärt stark även i eländets dagar. För det första hade en generationslång indoktrinering av det karolinska enväldet, med en starkt kristen prägel, genomsyrat hela samhället. För det andra, vad gäller kungen själv i fält, hade han genom sitt aktiva ingripande i striderna, sitt uttalade dödsförakt och en personlig enkelhet uppenbarligen gjort ett karismatiskt intryck på dem som mötte honom där.

Men det mest engagerande för en nutida läsare är den oro som soldaterna hyser för de hemmavarande. Hur går det med skörden, hur beter sig de rotebönder, som man är så beroende av på torpet? Hur mår hustrun och barnen? Henrik Jonsson är orolig, han vet inte om han skall komma tillbaka. Han ser hustrun framför sig och "tänker där för var stund att vi voro ihop".
Nekrologer i tidningar får numera inte adresseras till den döde med ett Du. Peter Ullgren bryter mot den regeln och vänder sig direkt till ett par soldater från de uppsnappade breven, framför allt till Bryngel Nilsson. Denne var så orolig för sin lilla flicka Ingeborg, eftersom hon inte såg på sitt ena öga. Du Bryngel, säger Ullgren, jag har bara ett enda brev från dig "men modet lyser igenom i det och kärleken till din lilla dotter är så levande att man fortfarande kan ta på den". Han hoppas att Bryngel skall ha överseende med att han "blir sentimental och långrandig".

Jag tror att Bryngel i sin salighet har överseende med detta. I varje fall har den nutida läsaren det. Det gör ett mycket starkt intryck när en skicklig historiker på detta sätt grips av det mänskliga i sådant som inträffat för hundratals år sedan och vågar säga det. Många av oss är nog ganska trötta på att läsa om drabbningar, musköter och marscher. Men den här boken måste vi läsa för att inse krigets ohyggliga meningslöshet, 1716 likaväl som 2006.

Personligt om krigets ohygglighet

Torgny Nevéus har läst om ett "glömt" krig, det svenska fälttåget mot Norge 1718.