Kärleken, arbetet och nödvändigheten är de teman som dominerar i Merete Mazzarellas nya bok Det enda som egentligen händer oss. Hon är sextiofem och har för första gången upplevt den kärlek ”som går igenom betong”. På 273 oförglömliga sidor gör hon sina analyser, baserade på väl underbyggda fakta och kryddade med drastiska exempel, men ytterst vilande på hennes egna erfarenheter.
Vika ut sig vill hon inte, när hon beskriver sin balansgång mellan sin man i Uppsala och sin sambo i Tölö, Helsingfors. Inte heller rättfärdiga sig. Bara återerövra vardagen. I sin långa, vildsint slingrande essä, skildrar hon ömsint och naket den man hon står i begrepp att lämna och den skuld hon brottas med.
Där möter också traumat med bästa väninnan som vänt henne ryggen. Språklig lätthet kännetecknar som alltid det hon skriver.
Pippi Långstrump och Mumintrollet blir i år sextiofem liksom författaren. Hon önskar att någon ville dikta ihop dem till ett par. Det tror hon ”skulle säga åtskilligt om den generation som är min”. Lika lekfullt, men med blodigt allvar på bottnen, angriper hon annat, till exempel ordet paltra, som hon nyskapat efter engelskans ”to palter”. Det betyder att vilseleda utan att ljuga och kommer av svenskans paltor. Bill Clinton paltrade om Monica Lewinsky när han sa: ”Jag hade inte sex med den där kvinnan.” Och att paltra vill Mazzarella undvika.
Marilyn Monroe har sagt: ”Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra”. Freud slog fast samma sak: att kärlek och arbete ger livet mening . Nu lånar Mazzarella Monroes formulering i sin boktitel.
Hon skärskådar arbete, kreativitet och utbrändhet och konstaterar att ”man blir inte utbränd om man inte brunnit.” Just nu är trenden att arbete skall rädda välfärden. Fredrik Reinfeldts har talat om höjd pensionsålder till 75 år. Mazzarella nagelfar tanken före honom: Å ena sidan ser hon de privilegierade som har jobb de gillar och får bra betalt för. De godtar gladeligen tanken att jobba på. Å andra sidan de många som väntar på pensioneringen ”som på solens uppgång”. Bland dem är många lågavlönade och kvinnor.
Är det dags av avliva extremindividualismen och börja bejaka nödvändigheten? Filosofen Mari Lindman har väckt frågan och Mazzarella hakar på. Hon citerar en Hälsolära från 1947, som tog upp samma tankar. Redan där insåg man sambandet mellan psykisk ohälsa och vantrivsel på arbetet men gav rådet att om inget kan göras åt detta ”får man finna sig däri”. Där har nutidsmänniskan något att lära, enligt Lindman och Mazzarella.
En 102-årig engelsman som flyttat till Nya Zeeland för att han inte som 105-åring ska behöva ångra att han struntade i flytten, sätter färg på bokens inledning. Författarens eget uppbrott är blygsammare men likväl omvälvande. Hon lämnar barndomshemmet i Helsingfors för en lägenhet ett par kilometer bort. Där konstaterar hon och sambon, pensionerad professor liksom hon själv, att ingen tidsålder lämpar sig bättre för kärlek än pensionstiden.
Fotnot: Merete Mazzarella medverkar regelbundet som skribent i UNT. Hennes bok recenseras därför av gästskribenten Inger Dahlman, som är litteraturkritiker på Norrköpings tidningar.