Pengarna mot klimatet

Naturvetenskapen bygger på hypoteser som prövas mot nya erfarenheter, får leva vidare om de inte går att motbevisa men byts ut om de är missvisande. Så går marschen vidare mot ”sanningar” som exempelvis att Jorden är (nästan) rund eller att dess biologiska mångfald är ett resultat av årmiljarder av (nästan bara) naturligt urval. Att Jordens klimat håller på att förändras och att detta till stor del orsakas av människans utnyttjande av ekosystemen är en vetenskaplig teori som stått pall för otaliga prov och som därför representerar ”vetenskapens nuvarande ståndpunkt”. Att den fortlöpande testas med vetenskaplig metodik är naturligtvis utmärkt, medan det däremot är beklämmande att den jämt och ständigt utsätts för medvetet oriktig förnekelse från köpta forskare.

Detta förnekande eller bagatelliserande av den hotande klimatkatastrofen lyfts med stort eftertryck fram i Rockströms och Wijkmans synnerligen tankeväckande bok om mänsklighetens nuvarande allvarliga predikament. De visar med stöd av stort faktaunderlag hur vissa kretsar i vissa länder med stöd av oräkneliga dollarmiljoner bekämpar alla förslag till åtgärder avsedda att motverka klimatförändringen. Ett av sätten är att köpa namnkunniga forskare som lånar sig till att sätta sitt namn under falska utsagor och påståenden. Somliga av dem förnekar blankt att det sker någon klimatförändring, medan andra medger att den sker men frikänner människan från vållandet. Pengarna kommer naturligtvis från företag som inser att deras varor och tjänster inte längre skulle efterfrågas eller ens tillåtas i en värld där resurssparsamhet och klimatstabilitet är högt prioriterade.

Faktum är emellertid att många både forskare och lekmän alldeles gratis avvisar de vetenskapliga resultaten. Det verkar vara en djupt liggande mänsklig egenskap att stänga ute obehagliga sanningar, särskilt om de presenteras av personer som man inte känner till eller – än mer – vars åsikter man inte delar. Psykologer har exempelvis visat att en ”vänstermänniska” misstror ett påstående från en ”högermänniska” men däremot håller för sant exakt samma påstående uttalat av en ”vänstermänniska” (och givetvis vice versa). Politikers liksom prelaters tilltro till information tycks vara mer beroende av dess källa än av dess faktiska innehåll. 

Är vi duktigare i Sverige än i andra länder i att spara på resurser och reducera klimatnegativa utsläpp? Ja och nej. Vår industri och vårt samhälle har gjort imponerande sparinsatser, men å andra sidan köper vi massor alltifrån bananer till bildelar från fjärran länder med usel miljöhushållning. I själva verket slösar vi och smutsar ner ungefär som alla andra, fast mest på bortaplan.
Detta är ett exempel varigenom Rockström och Wijkman vill betona vikten av överstatliga organ som kontrollerar ageranden och skeenden runt om i världen. De citerar rader av internationella organisationer alltifrån FN och neråt med sådana uppdrag men konstaterar att deras förmåga att fatta nödvändiga beslut och att tvinga fram praktiska åtgärder ute i världen hittills visat sig skäligen svag.
Den nuvarande situationen i EU, där Spara måste skicka sina pengar till Slösa, lär för övrigt ge mången i grund och botten globalt sinnad person en allvarlig tankeställare beträffande innebörden och resultaten av internationellt samarbete.
En annan sak som författarna betonar är gapet mellan de två kulturerna, i detta fall ekonomi respektive ekologi. Säkert vore det utmärkt med utbildningslinjer som gav unga människor djupa insikter i både den ena och den andra av dessa vetenskaper. 
Oavsett om människan är helt, delvis eller inte alls vållande till de pågående klimatförändringarna, ser vår framtid hotfull ut. Vid den tid då dagens skolungdomar blir pensionärer har Jordens befolkning ökat med mer än ett Kina + ett Indien! Inemot tio miljarder människor kommer då att kräva att få det bättre, antingen de är fattiga jordbrukare med uttorkade marker eller de är bonusbankirer.

Under samma period stiger temperaturen med någonstans mellan två och fem grader. Är det mycket? Ja, faktiskt, såsom man inser när man betänker att skillnaden mellan senaste istidens klimax och nuläget också rör sig om några få grader.  En global uppvärmning med fyra, fem grader skulle medföra följder som endast kan beskrivas som katastrofala.
Enorma insatser krävs för att vända den trend som går mot en allt snabbare klimatförändring, en växande befolkning, ökande ekonomiska klyftor och sinande resurser. Man kan möjligen ha olika åsikter om råoljeproduktionen nått sin topp redan, om detta kommer att ske om fem år eller om det rentav dröjer femton år – men faktum kvarstår att den i särklass viktigaste energikällan är på upphällningen.  När den tagit slut, kommer Jordens befolkning att ha hamnat i en situation med energiförsörjningsproblem av fullkomligt annan storleksordning än någonsin tidigare i sin historia.
Det vill säga: såvida vi inte i förväg genomför drastiska motåtgärder. Rockström och Wijkman presenterar rader av kloka förslag på vad som måste uträttas. Dessa räddningsrecept hör till bokens allra viktigaste innehåll. Ger de en strimma av hopp inför framtiden?

Kanske. Fast vi är sent ute, kanske för sent. Förnekelserna har i högsta grad bidragit till att försena insättandet av flertalet av de bromsmediciner som skulle kunna hejda eller mildra klimatförändringen. När man dessutom betänker hur otroligt det förefaller att en på tusentals sätt gruppindelad mänsklighet skulle kunna enas om verkställandet av de genomgripande förändringar som krävs i värderingar och livsstil avdunstar det mesta av optimismen. En sak som kännetecknar alla dessa åtgärder är nämligen att den som mycket har, från honom ska tas det mesta av det han har och ges till dem som inte mycket har. Är människor villiga att göra så stora uppoffringar att det kännbart påverkar deras egen och deras barns levnadsstandard? Skulle ett parti i ett demokratiskt land komma till makten efter förslag som att femdubbla skatten på drivmedel, förbjuda semesterresor med flyg eller kraftigt öka det ekonomiska biståndet till utvecklingsländer runt om i världen med lägre sjukförsäkring, kulturstöd och barnbidrag i det egna landet som oundviklig konsekvens? Finns det några tecken på att flertalet av oss verkligen är så genuina altruister?

Sådana tankar tränger sig på när man läser Rockström och Wijkmarks bok. Den är full av viktig information och bjuder på initierade skildringar av hur det brukar gå när hövdingarna samlas i akt och mening att samsas om nya djärva utvecklingsmål.  Men i sina slott och stugor sitter folket och tänker ”gärna det – men inte på min bekostnad”.