Påven som politisk maktfaktor

Vad betyder det rent maktpolitiskt vem som blir nästa påve? Den frågan har man större anledning att ställa sig i dag än inför flertalet påveval de senaste århundradena. Det beror naturligtvis på det uppsving den nu hädangångne Johannes Paulus II givit ämbetet under sitt långa pontifikat. Det gäller i religiöst hänseende men också i politiskt.Var gränsen går mellan religion och politik i Vatikanen är ofta svårt att säga. Man får därför vara Ludwig Ring-Eifel tacksam för hans lägligt utkomna bok Weltmacht Vatikan, Päpste machen Politik.Ring-Eifel tillhör kretsen av "vaticanisti", alltså de journalister som lika nära följer förehavandena i Vatikanen som kremlologerna på sin tid gjorde i Moskva. Författaren har verkat där sedan 1990 för Frankfurter Allgemeine Zeitung och för den katolska nyhetsbyrån KNA. Många gånger har han följt med Johannes Paulus på dennes resor i olika väderstreck.I sin bok börjar författaren med Kyrkostatens försvinnande, då Rom blev italienskt 1870 och påven "fånge i Vatikanen". Från den maktpolitiska nollpunkten har påvarna sedan arbetet sig upp, så att Vatikanen i dag inte tävlar i ministatsgruppen med Monaco, Liechtenstein och San Marino utan med USA, Ryssland och FN om inflytande i världen. Det har, som han beskriver det, inte varit någon helt rak kurs, men målmedvetenheten är inte att ta fel på.Systematiskt går författaren igenom påvens maktpolitiska resurser, Kurians uppbyggnad i Rom med tilltagande kontaktspröt utanför den katolska världen, det diplomatiska nätverket med 120 nuntiaturer, dvs påvliga ambassader, i omvärlden, tillgången till media och till kontanter.Det är litet ojämnt, framhåller författaren. Påven har förmodligen världens bästa underrättelsetjänst, han har lätt att skapa opinion och den senaste påven har med sina resor och mediaframträdanden varit en fantastisk kommunikatör. Men de ekonomiska tillgångarna är vida överskattade, hävdar författaren. Vatikanen saknar t ex alltjämt resurser att göra sig gällande på språk som ryska, arabiska och kinesiska. Flertalet kardinaler och ärkebiskopar har ännu inte anpassat sig till den massmedialavärlden. Ibland blir det rent av litet si och så med enhetligheten i budskapet.Ring-Eifels går också igenom den påvliga utrikespolitiken under tiden efter 1870. Det första världskrigets påfrestningar för påvens internationella auktoritet och neutralitet. Lateranuppgörelsenmed Mussolinis Italien om tillkomsten av Vatikanstaten 1929. Pius XII:s omstridda förhållande till nazism och kommunism och till den tyska ockupationsmakten i Rom 1943—44. Den nya öppenheten för världsvida dialoger under Johannes XXIII. Paul VI:s försiktiga östpolitik och så genombrottet på breda fronter under Johannes Paulus.Successivt kom Vatikanen alltmer att engagera sig för demokrati, för tredje världen, för FN och för mänskliga rättigheter. När Vatikanen deltog i ESK-arbetet i Europa från Vancouver till Vladivostok var det betecknande nog kampen för religionsfrihet som mänsklig rättighet som stod i centrum. Mindre framgångsrik har påven varit när det gällt att få med referenser till Gud och kristendomen i den nya EU-konstitutionen.På FN-konferenser i familjerelaterade frågor har Vatikanen ofta hamnat i tvivelaktigt sällskap med ext­remt muslimska stater, men å andra sidan gjort frontlinjerna klarare. Att Johannes Paulus tyckte nästan lika illa om västerländsk konsumismsom om östeuropeisk kommunism är ingen hemlighet. I det hänseendet blev utvecklingen i Central- och Östeuropa efter kommunismens fall en besvikelse för den polske påven.I några avslutande kapitel redovisar författaren också Vatikanens försök att spela en roll i det blodigt sönderfallande Jugoslavien, i Bibelns länder i Mellanöstern och "Roms älskade sorgebarn", dvs Latinamerika. Likaså förhållandet till världsmakterna Ryssland, Kina och USA.I Ryssland är den ortodoxa kyrkans misstro mot katoliker massiv och Johannes Paulus blev aldrig inbjuden till "det tredje Rom". Förhållandet till Kina domineras alltjämt av Pekings vägran att låta påven utse katolska biskopar. Med USA har relationerna blivit kärvare under Bush junior och den nya amerikanska säkerhetsdoktrinen, samtidigt som den katolska kyrkans anseende i USA underminerats av pedofilskandalerna.Utmaningar saknas med andra ord inte för den nye påven på det utrikespolitiska planet. Men att han blir en faktor att räkna med tvivlar ingen på.Det räcker, som Ring-Eifel påpekar, med att påminna om de diplomatiska ansträngningarna inför USA:s angrepp mot Irak 2003. Till Vatikanen sökte sig bl a Tysklands och Iraks utrikesministrar, Kofi Annan och ett specialsändebud från Iran, som alla motsatte sig kriget, samt Storbritanniens, Spaniens och Italiens regeringschefer som stödde det. Själv skickade påven diplomatiskt förfarna kardinaler till Washington och Bagdad. I hur många andra huvudstäder utvecklades en så intensiv diplomatisk aktivitet?Fram till 1904 hade de katolska stormakterna vetorätt vid påveval. Det har ingen numera. Men man kan tänka sig att flera av världens nuvarande ledare gärna skulle velat ha det. Mycket kan stå på spel.