När en forskare och essäförfattare redan inledningsvis ägnar sig åt att betrakta sitt eget ämne under djupaste misstro, döma ut unga forskare som alltför ”vattenkammade” i invandringsfrågor, och sedan framställa sig själv som en orädd sanningssägare som råkat ut för oförrätter och slutligen betonar sitt eget utanförskap, är risken överhängande att återstoden av boken kommer att bli en ändlös färd kantad av eviga ältanden över allt som gått författaren hårt till sinnes. Och när han mycket riktigt ägnar stora delar av boken åt ett monomant gnäll över invandringen, mångkulturen, islam, kollegor, bristen på ordning och reda, det ondskefulla Sverige, dumma media, engångsgrillar som ligger och skräpar – blir man riktigt bekymrad. Det är i sådana isolerade tankemiljöer man odlar konspirationsteoretiker. I essäsamlingen Mera svenskt har den förr så vitale Karl-Olov Arnstberg kommit snubblande nära.
Det är så synd. Inget kan ta ifrån Arnstberg att han är en av de få uppriktiga samtidsdebattörer vi har och det är svårt att inte respektera en sådan författare. Arnstberg har alltid kunnat skrämma liv i döda debatter och debatter som dödats. Genom sin ibland uppfriskande oförmåga att tyda signalerna och ovilja att lära sig hur vissa problem för tillfället tillåts formuleras, har han i debatter retat hysteriker till vansinne och blivit kallad många onda saker som han definitivt inte är. Med spänning väntade vi på vad Arnstbergs nya essäsamling skulle innehålla, men dessvärre är den så förblindad av bitterhet att den understundom kommit att bli en förskräckligt omdömeslös samling påståenden som vi gärna hade kunnat vara utan.
I sitt något senkomna anfall på det mångkulturella samhället kan man lätt få intrycket av att Arnstberg har förväxlat Sverige med Nordiska museet. Känslan av att de senaste decenniernas humanistiska teoridiskussioner gått honom spårlöst förbi är betydande. Det var rätt så länge sedan etnologi uteslutande handlade om de småländska grindstolparnas lutningsvinkel, så en professor i ämnet borde rimligtvis inte ha några problem på den punkten. Ett stort problem är den smått obegripliga vagheten när det gäller de för Arnstberg centrala begreppen. Hur kan man använda så laddade termer som ”svensk” och ”nationalism” utan att ens definiera dem, påpeka deras betydelseskiftningar? Hade han reflekterat över olika tiders sammanhållningsmyter hade han kunnat uppfylla sitt löfte att ”problematisera frågeställningar”, men den chansen försitter han även när den faktiskt skulle kunnat ha styrkt hans sak.
En essä skiljer sig dock markant från de övriga: ”Utlandssvenskar”. Det är en mycket intressant, ömsint och ibland lite rörande skildring av svenska affärsmän i Manilla och deras reflektioner kring sin egen identitet och sitt nya hemland. Nu är det professorn i etnologi som håller i pennan. Han låter dem komma till tals och ger dem ganska stort utrymme. Där kan vi möta allt från Roland Järverup-gestalters reflektioner över det genanta i att ha tjänstefolk till en och annan luttrad Rick Blaine som sedan länge slutat upp med att göra saker på svenskt sätt. De är alla stolta att vara svenskar, men till skillnad från expats från andra länder är de hastiga utbrotten av nationalism – en minimal svensk flagga, svenska snapsar – mer präglade av ironisk distans än självgod nationalism. Han kunde ha gjort mycket mer av den, kanske ägnat hela boken åt dem. Då hade det här blivit en riktigt, riktigt läsvärd bok.
Men den övriga sortens tjatiga kverulans över ”mångkultur” är det sista vi behöver. Man skulle ju kunna kräva av en forskare i ett humanistiskt ämne och som tycker att detta är ett problem, att han tog tillfället i akt och nu själv gav prov på just den samhällsolidaritet han kräver av andra och bevisade sin professorsvärdighet genom att tänka till rejält och sedan ur djupet av sin fatabur erbjuda oss tänkbara, positiva modeller för hur det samhälle som redan är en realitet bättre kan formas till lycka för alla, i stället för att genom ett bittert moln av ogenomtänkt mutter attrahera de sämre tänkare som i slutänden ändå bara kommer att utnyttja hans namn i den kommande valrörelsen. Essäsamlingen Mera svenskt är så rörig och luddig och erbjuder så få möjligheter att han garanterat kommer att missuppfattas av de som vill missuppfatta honom och prisas av dem som jag är säker på att Arnstberg inte vill göra några tjänster.