Paradoxen Strindberg enligt Delblanc

Inom Delblancsällskapet och Strindbergssällskapet har idén vuxit fram att sammanföra Sven Delblancs ansenliga produktion av texter om August Strindberg till en bok. Resultatet har blivit en fullmatad volym på drygt trehundra sidor med titeln Strindberg - urtida, samtida, framtida.
Verkets redaktörer är Lars Ahlbom, som disputerat på en avhandling om Delblancs livssyn och estetik, och Björn Meidal, en av landets främsta Strindbergforskare. De har även skrivit var sin avslutande essä - Meidal om Delblanc som Strindbergforskare, Ahlbom om Delblanc som författare.
Den unge Sven Delblanc började sin bana som litteraturkritiker i Arbetarbladet i Gävle. Med beundran läser man hans första artikel om Strindberg från 1961. Visst minns man fortfarande ett och annat av hans skriverier i Arbetarbladet. Men att han redan i unga år var så formuleringsskicklig och kraftfull!

Den uppgift han fått av redaktionen var bara att anmäla en volym i den stora brevutgåvan plus den nykomna Strindbergsdelen i skriftserien Ögonvittnen. Men recensenten startar djärvt med vad som visar sig bli ett lyckokast. Han ger sig på två svenska myter, dels den blomstrande Bellmansmyten som August själv hade drivit gäck med i Det nya riket, dels den framväxande Strindbergsmyten. Det är alltså Strindbergs formuleringar om Bellman som Delblanc travesterar när han skriver:
?Förneka Kristi gudom, gosse, det får du, mantalsskriv dig som ateist, angrip det regerande kungahuset, men för d-n rör aldrig vid Johan August Strindberg.?

Dags alltså för recensenten att ställa frågan vem som är Sveriges störste författare. Då tränger sig ett ofrivilligt erkännande fram. Det formuleras av Delblanc genom en provokation, som han säger sig ha inspirerats till av André Gides svar på frågan om vem som är Frankrikes största diktare: ?Ack, det är ju Victor Hugo - tyvärr!?
Inför den svenska litterära offentligheten lämnar recensenten motsvarande besked: August Strindberg - tyvärr. Och Delblanc fortsätter: ?Är det inte troligt att Strindbergs inflytande på ett lite olyckligt sätt främjat tendenser till subjektivism och titanism, som epigonerna inte kunnat kompensera med mästarens genialitet?? Han måste även konstatera att den svenske titanen förblivit ?den evige småborgaren? med ?den oskarianska dubbelmoralen mer renodlad? än hos någon annan.
Tack vare denna originella recension får boken om Strindberg en enastående början. Den som förde pennan var en doktorand som ännu inte debuterat som författare.

Volymen fortsätter med stort och smått i kronologisk ordning. De tre uppsatserna i Delblancs utmärkta lilla bok Stormhatten (1979) är naturligtvis omtryckta. Men vi får också ta del av det femtiotal ord som Delblanc på begäran formulerade 1989 för skyddsomslaget till den sextonde volymen av brevutgåvan. Med några snabba penndrag karaktäriserar han Strindberg som en människa ?besatt av det egna jaget? - men ?med geniets självklara rätt? att tvinga på oss detta egenintresse. Om brevens värde skriver han lika övertygande, att de är ?lögnaktiga och sanna, ömkliga och storslagna om varandra. Den mäktiga samlingen framstår som världslitteraturens största självbiografi.?

Sin tid och kraft delade Delblanc under många år mellan sin forskning och undervisning om litteratur och sitt skönlitterära författarskap. De två rollerna berikade ofta hans produktion av texter, vilket särskilt märks i den långa och kunniga översikten om Strindbergs senare författarskap 1890-1912 i handboken Den svenska litteraturen (1989).
Delblanc hade i slutet av 1960- och början av 1970-talet varit ledare för ett Strindbergsseminarium i Uppsala. Här vägledde han - sträng och krävande - licentiander och doktorander som Göran Stockenström
fram till en magistral avhandling om Strindberg som mystiker och handledde även flera studenter på trebetygsnivå som ville skriva om Strindberg.

Strindberg var således den diktare som vid sidan av Dostojevskij framför andra fascinerade Delblanc. Och i den nu postumt utgivna boken återvänder han gång på gång till frågan om vad som är rena slaggen och vad som äger förblivande värde i Strindbergs författarskap. Men Delblancs Strindbergsuppfattning förblir ingalunda konstant under de tre decennier som texterna omfattar.
Mot resonemang, som gick ut på att Strindberg från och med Infernotiden prövade olika författarattityder, blev han alltmer kritisk. Strindberg menade, enligt Delblancs uppfattning, verkligen allvar med sina ockulta och religiösa ståndpunkter. Men i nästa
steg innebar detta att han tvingades till smärtsamma uppgörelser med Strindberg.

Det var brytningarna mellan humanisten, den unge naturalisten och den åldrande religiöse Strindberg som Delblanc försökte analysera i ett stort anlagt föredrag om Strindberg and humanism, framfört 1983 vid ett symposium på University of Minnesota. Det är berömvärt att Ahlbom och Meidal tagit med en översättning av föredragets första del.
Senare delen av föredraget lät Delblanc själv trycka i Expressen. Det partiet finns naturligtvis också med i boken. Men som de uppmärksamma redaktörerna Ahlbom och Meidal påpekar framträder en intressant skillnad mellan föredragets originaltext och Expressenversionen i själva slutsammanfattningen. I båda versionerna kommer Delblanc fram till att Strindberg ändå hade ?en grundläggande tro på människans värdighet och frihet?. I originalet fortsätter Delblanc enligt översättningen: ?Det är denna tro som gör det möjligt för oss att respektera August Strindberg, denna hårt ansatte humanist, vår samtida och vår broder?. Men i den sistnämnda versionen (texten i Expressen) väljer Delblanc en långt mer reserverad och förbehållsam formulering: ?Det är denna tro som gör det möjligt att uthärda, kanske att respektera August Strindberg.?

Sven Delblanc kämpade under hela sitt skrivarliv med Strindberg och framförde åtskillig kritik mot både Gunnar Brandells och Olof Lagercrantz Strindbergsporträtt. Med tiden tycks han snarare närma sig nestorn Martin Lamm. Delblancs egen forskning om motiv och symboler hos mästaren hämtade också inspiration från nykritikernas close reading.
När han söker upp vad som kan finnas av humanism hos Strindberg och söker pröva dess bärighet, så hamnar Delblanc inte långt ifrån det paradoxala svar som han gav i sin allra första Strindbergsartikel. Sveriges störste diktare är Johan August Strindberg - tyvärr.

Paradoxen Strindberg enligt Delblanc

I en nyutgiven bok kan man läsa hur Sven Delblanc ständigt frågade sig vad som är rena slaggen och vad som är av bestående värde i Strindbergs litteratur.