Det kan vara rätt påfrestande att läsa självbiografiska berättelser. Ofta levererar författaren en idealiserande bild av sitt liv. Skrönorna och tillrättaläggandena känns besvärande. Det släcker läslusten. De värsta exemplen finns bland Ekelunds generation: de som var unga i slutet på sextiotalet och i början av sjuttiotalet.
Mina förväntningar på Fredrik Ekelunds fortsättning på den självbiografiska berättelsen Fadervår, tack för ljuset! är därför rätt låga. Jag övergav Ekelunds författarskap efter den femte boken. Det hela var ytligt och självömkande. Han hade den hållning jag brukar klassificera som barnbarnets berättelse för stränga och konservativa mor- eller farföräldrar.
Under de första femtio, sextio sidorna i den nya boken Som om vi aldrig hade gått här får jag min bild bekräftad. Men så händer det något. Ekelund lyfter plötsligt på locket och låter en skörhet sippra in. Den har sin grund i familjen, kanske mest av allt i förhållande mellan jaget – som heter Fredrik – och pappan.
Det intressanta blir den öppna och ärliga berättelsen om familjen. Ekelund vrider och vänder på hemligheterna och såren. Hans jag bär familjen som ett avtryck. Den konservativa småborgerlighet han är arvtagare till är inte värd något i den radikala värld som är på modet just då.
I de självsäkra vänsterradikalernas ögon känner han sig inte värd något. Han skyggar för deras utopiska världsbilder och säkra svar på allt.
Som en följd av detta kommer osäkerheten. Ekelunds jagberättare kämpar med identiteten. Han känner sig borta i fotbollsomklädningsrummets Jante-tystnad, slits mellan golfen och de intellektuella. Han bär sin bakgrund – den borgerliga radhusidyllen och auktoritära pappan – som ett infekterat sår bland FNL:arna. Så går proppen ur, panikångesten kommer, med nöd och näppe lyckas han ändå hålla huvudet över ytan.
Ekelunds nya bok blottar som sagt en skörhet som inte fanns i det tidiga författarskapet. Jag golvas nästan, inte bara för att jag blir förvånad, utan för att författaren tycks medveten om den forna ytligheten. Han leker med den och använder den som en del i berättelsens utveckling. Och det är stort.
Jag tror att många läsare känner igen sig i de svårigheter som Ekelund berättar. Det spelar ingen roll vilken sida man stått på eller vilken tid man än vuxit upp i. Känslan av att vara fel, att ha fel åsikter är närmast arketypisk.
Familjens starka avtryck i varje barn är en intressant och allmängiltig berättelse. Ekelunds krångliga förhållande till pappagestalten blir här ett centralt tema. Det når, kanske inte helt oväntat, försoningen. Och just det blir lite för enkelt, nästan banalt och enögt.
Men varför ägnas inte den undertryckta konflikten med det kvinnliga större uppmärksamhet? Mamman har också en viktig roll i Fredriks liv, men inte helt oväntat kommer hon i skymundan. När ger Ekelund henne luft?