Andra färger är en samling artiklar och tidningstexter där Pamuk skriver om allt som faller honom in, vilket ofta betyder att han skriver om sin barndom eller om de kvarter i Istanbul där han känner sig hemma. Inget får den stora varningslampan att tändas lika snabbt som ämnet ”min barndom” eller ”mina kvarter”. De är som gjorda för att få en författare att köra fast i självupptagen pratighet, men det gör inte Pamuk. Han skriver med en suverän lätthet i stilen, vilket gör att han aldrig blir tröttande att lyssna till (svenska författare är aldrig så odrägliga som när de skriver på tomgång om sin älsklingsstadsdel).
Han får det där märkliga att hända, som man ibland har lyckan att uppleva när man läser: att flödet mellan bok och läsare byter riktning. Istället för att texten prackar på läsaren sina ord och beskrivningar tills kväljningskänslan stegras i halsen sker en rörelse i motsatt riktning: läsaren sugs ett litet stycke in i texten, vill ha mer, lyssnar frivilligt. Till och med betygskajorna har tystnat, som ni märker.
Texterna, som kan handla om hur gott det är att röka eller om ett ögonblick när han gick på en tom väg och upplevde en underlig känsla, är avslappnat och enkelt skrivna, men man uppnår inte den där avslappnade enkelheten utan en grundlig litterär erfarenhet – Pamuk visar sig föga förvånande vara en riktig bokmänniska, för att inte säga en fullständig boknörd. Bevis nog: han gillar Tristram Shandy, alla litteraturnördars favoritbok.
Det finns olika slags bokmänniskor, Pamuk tillhör den sällsynta komplexfria, oförställt lyckliga sorten. Med det menar jag inte att han är naiv. De texter i Andra färger som handlar om litteratur visar att han är en skarpsynt och inlevelsefull läsare. Han hittar nya facetter även i sönderskrivna författarskap som Dostojevskijs, urskiljer skulden och oron bakom Nabokovs eleganta ironi.
Pamuk läser som om varje bok kunde innehålla värdefulla insikter om världen, i glädje över att befinna sig inuti en bok, men också i en öppet erkänd förtvivlan som jag kan sakna hos svenska boknördar: ”eftersom böckerna var det enda som kunde rädda mig ur min förtvivlan genom att förbereda mig för och vara ställföreträdare för livet”. Fast varför innehåller litteraturavsnittet i Andra färger bara texter om alltför välkända västerländska författare? Pamuk skulle av allt att döma kunna vara en utmärkt introduktör av författarskap som inte är kända i Väst
Han skriver som om han vore oskadad, invänder min elakare sida. Och visst finns det ett drag av välmående pojke hos honom. Bakom honom skymtar en förmögen uppväxt, med muminfamiljsliknande utflykter till familjens sommarhus på Prinsöarna.
Hur mycket han än skriver om Istanbul misstänker jag att det han egentligen trivs i inte är staden utan sitt huvud: dess minnen och associationer. Han behöver staden, den öppnar huvudet åt honom, får honom att slappna av, så att han kan gå omkring i huvudet som i något yttre.
Men hans Istanbul är inte bara en plats för trygg nostalgi. Staden ligger i en jordbävningszon och liksom i Kalifornien lever invånarna med tanken på the Big One. Bokens starkaste stycken handlar om jordbävningen 1999. Pamuk avläser stämningarna efteråt med stor precision: en känsla av syndaförlåtelse hos de överlevande, men också ”en känsla jag anade i ögonen på folk men som få uttryckte öppet, och som jag skulle kunna kalla skam. Det var en skam som i sig innehöll både självömkan och skuld. Det var samma känsla av självförsvar och skuld som man känner om man har en drinkare i familjen eller om man plötsligt blivit utfattig – Därför besvarade jag den första tiden efter katastrofen inte de brev jag fick från vänner och förläggare utomlands”.
Genom Andra färger går också en annan spricka: den mellan Öst och Väst. För en författare med Pamuks bakgrund är förhållandet till Europa ett nystan av längtan, avund, svikna förhoppningar, underlägsenhet och trots. Den här sprickan mellan Öst och Väst dyker upp överallt, i varje litet val, och Pamuk, som själv har sprickan inom sig, har skarp blick för den, som när han beskriver hur folk kör bil i Teheran. Att följa trafikreglerna pedantiskt är Väst; att chansa, visa att man behärskar situationen och gena tvärs över rondellen är Öst.
Att leva med den här sprickan är svårt, men att vilja avskaffa den är värre. ”Turkiet borde inte bekymra sig över att ha två själar och tillhöra två olika kulturer. Schizofreni gör dig intelligent, säger Pamuk. Han tillägger: ”Om du oroar dig för mycket för att en del av dig ska ta kål på den andra kommer du bara att ha en enda själ. Det är värre än att vara sjuk.