Efter sitt Nobelpris 2006 har Orhan Pamuk inte legat på latsidan utan publicerat flera romaner. I en intervju i Svenska Dagbladet med anledning av utgivningen på svenska av hans senaste bok ”En främmande känsla” avslöjar han att han har tio romanprojekt på gång. En roman är redan färdigskriven. Ingen skrivkramp där inte. Hans författarskap närs av att han lever mellan två kulturer: väst och öst, moderniteten och det traditionella turkiska samhället. Det finns därför en kluvenhet i hans författarskap som utgör både en kreativ tillgång och en problematik. I varje ny bok försöker han närma sig sitt material på ett nytt sätt genom att uppfinna ett nytt fromspråk.
Kluvenheten i författarskapet speglar också Pamuks eget liv och personlighet som en kontroversiell turkisk författare. Han drar sig inte för att göra uttalanden i kurdfrågan eller folkmordet på armenier 1915. Han är kritisk mot bristen på yttrandefrihet i Erdogans Turkiet. Pamuk skriver fram brytpunkten mellan det förflutna och nuet, oftast med sin hemstad Istanbul som miljö.
”En främmande känsla” handlar just om övergången till det moderna Istanbul skildrat genom den fattige gatuförsäljaren Mevlut Karatas liv. Han säljer boza på gatan, en jäst dryck på hirs. Romanen utgör både en släktkrönika och en skildring av skeenden i det turkiska samhället från det politiskt oroliga 70-talet, den repressiva militärregimen på 80-talet, återislamiseringen på 90-talet fram till de senaste årens händelser. Tidsmässigt spänner boken från 1968 fram till 2012. Den har blivit väl mottagen i Turkiet och sålt i 250 000 exemplar. Det är Pamuks bäst säljande bok någonsin i hemlandet.
Pamuk blandar traditionellt episkt berättande med modernistiskt uppbruten kronologi och skiftande berättarröster markerade med namnet i fetstil. Därför märks även kluvenheten mellan modernitet och tradition i själva berättarmetoden. Fungerar det? Ja, det fungerar faktiskt, även om det tar ett tag att vänja sig vid de olika berättarrösterna i jagform och huvudpersonen själv som omtalas i tredje person. Romanen kan läsas som en kollektivroman för en kör av röster. Resultatet blir ett nytt sätt att berätta där det subjektivt upplevda kombineras med mer objektiv skildring av händelser. Det är mästerligt gjort.
”En främmande känsla” är strukturerad i sju delar. Den korta första delen handlar om hur Mevlut 1982 enleverar en flicka från sin grannby. Men det visar sig vara systern till den kvinna han förälskat sig i. Han har blivit lurad av sin kusin Süleyman som uppvaktat systern. Mevlut har inget annat val än att återvända till Istanbul i sällskap med sin blivande fru Rayiha. Deras äktenskap kommer trots allt att bli lyckligt.
I den andra delen görs ett skutt i berättelsen fram till 1994 efter valet av Erdogan till Istanbuls borgmästare. Staden har förändrats radikalt sedan Mevlut vid tolv års ålder kom dit 1968 tillsammans med sin far. Inflyttningen av landsortsbefolkningen till städerna på 1960-talet bidrog till moderniseringen av Turkiet. Men folk köper inte längre boza och för första gången blir han rånad på öppen gata. Hans släktingar har lyckats väl i livet medan Melvut förblivit fattig, vilket enligt honom själv beror på att han är godhjärtad och ärlig. En ironisk kommentar från Pamuks sida om vad som krävs för att lyckas i det korrumperade turkiska samhället. De båda inledande delarna till ”En främmande känsla” bildar en sorts ramberättelse till bokens övriga delar.
Mevlut lever ett hårt liv då han försöker försörja sig och sin familj på att sälja boza och olika ströjobb i Istanbul. Han är en drömmare som iakttar världen lite på avstånd. En gäst hos verkligheten som alltid drömmer om något annat och överallt känner sig som en främling. Han kommer i kontakt med kommunister, blir vittne till en militärkupp och kriget mot PKK. Han är en person som älskar livet och människorna och vill göra gott. Ändå förblir han en outsider. På sätt och vis är han en modern helig dåre med en naiv folklig tro. Kanske vill Pamuk genom porträttet av Mevlut Karatas visa på att den goda människan trots allt existerar i vår oroliga värld. Till skillnad från Dostojevskijs furst Mysjkin går han inte under utan han lyckas göra sin godhet till en överlevnadsstrategi. Att sälja boza på gatorna i Istanbul utgör en form av lycka.
”En främmande känsla” är en lysande roman där Orhan Pamuk visar sig vara i högform. Den förtjänar att få en stor läsekrets också här i Sverige.