Få romaner är väl så omtalade som Guillous innan de kommer ut. Antagligen har ingen undgått att höra något om den nya boken Brobyggarna. Berättelsen är den första delen av tre tänkta, i ett stort projekt som ska beskriva Europas 1900-talshistoria. Den påbörjar en ny era i författarskapet.Romanen börjar med att tre bröder just blivit faderlösa. De är tio, elva och tolv år gamla, kommer från en fattig fiskarsläkt på Vestlandet i Norge och skickas till Bergen för att bli repslagarlärlingar. Men de har fallenhet för ingenjörskonsten.
Med några välgörares goda vilja skickas de till tyska Dresden, till den främsta tekniska utbildningen i världen vid den här tidpunkten.
Precis vid 1900-talets början tar de sin ingenjörsexamen. Därifrån förgrenar berättelsen sig ut i världen.
Den ena brodern hamnar i Afrika. Där lurar malaria, lejon och kannibaler, men också jakt och rikedom. Den andra tar sig tillbaka till Norge. Där stormar det och är kallt: det är fysiskt påfrestande och ekonomiskt torftigt. Den tredje brodern åker till London på ett helt annat äventyr. Gissningsvis kommer Guillou att skriva om honom i nästa bok. Jag skulle inte bli förvånad om den beskriver åren före Andra världskrigets utbrott sett ur en framgångsrik konstnärs ögon.
Den största invändningen mot Guillous roman är att den är förutsägbar. Den är skriven med ingenjörens exakthet. När en av huvudpersonerna använder räknesticka i sina uträkningar handlar det inte bara om konstruktioners hållfasthet utan också om familjeangelägenheter. Räknesticka tycks också Guillou använt. Romanens form är lätt att få syn på. Det är motgång, erkännande, medgång, motgång, erkännande och så fortsätter det.
De två bröderna, som romanen handlar om, drivs till järnvägsbyggande – en viktig kugge för industrialismens utbredande. Utifrån sina ingenjörsutbildningar kan de berätta om vilka teknikens landvinningar skulle komma att bli och om den tilltro människorna i början av 1900-talet hade till tekniken.
Här finns också klassreseberättelsen. Den ena brodern förälskar sig i en tysk barons dotter. De två svär varandra evig kärlek. Det handlar också om svårighet att bryta mot invanda synsätt.
Den mest konservativa av de tre bröderna drivs till att med en ingenjörs känslokyla bryta med en av sina bröder för att denne lever ut den han är.
Guillous val av geografiskt perspektiv är mycket fruktbart och ännu inte slitet. Utifrån Afrika kan en broder berätta om kolonialismen i Afrika. Ur det norska perspektivet kan den andra berätta om klasskampstänkande
i den norska arbetarklassen, rörelsen för kvinnors rösträtt och rätten till utbildning. Utifrån sina positioner i periferin kan de överblicka handlingar som kommer att bli viktiga för 1900-talet.
Romanen påminner om kolonisatörernas övervåld. Guillou låter till exempel en av bröderna beskriva belgarnas och engelsmännens totalt okänsliga sätt att behandla människor i Kongo respektive Indien. De norska rallarnas klasskamp förlorar sin udd när de inte riktigt förmår att vara klassfiender med sina arbetsgivare. Kommunismen blir i deras händer mest en teori utan vidare praktik. De åtnjuter redan förhållandevis stor rättvisa och omtanke från sina överordnade.
Att läsa Jan Guillou känns tryggt. Guillou skriver lättillgängligt och han är en pålitlig berättare. När det gäller historiska fakta får man utgå från att han har gjort ett grundligt undersökningsarbete. Man får också komma ihåg att det som sägs
i romanen är utifrån karaktärernas sätt att se.
De starkaste delarna av berättelsen är krigsskildringarna från Första världskriget i Afrika. Hur brodern som hamnat där dras in i kriget mot sin vilja. Guillou beskriver den utsatthet och meningslöshet som människorna tvingas genomleva på olika sätt och hur hatkänslorna sprider sig ända till några norska barn.
Guillou berättar också om jakt, dryckesgillen, storslagna middagar, manlig vänskap, regattor och storpolitiska drag. En hel del manlig gemenskap allstå. Men vem hade trott att han skulle skriva en roman utan något sådant? När författaren låter en av brödernas hustru få beskriva kvinnans begynnande fri- och rättighetsrörelse undviker han ändå att enbart berätta den manliga historien.
Brobyggarna är ett pojkäventyr, en framgångssaga, en ingenjörsroman, en äventyrsroman av stora mått i historisk miljö. Den behöver egentligen inte avkrävas något annat än den ska underhålla och framkalla spänning och att den håller reda på en del historiska fakta. På de punkterna lär knappast någon bli besviken.