Påfrestande och pratig prosa

Dramapedagogen Julie Jacobs är 25 år när hennes faster plötsligt går bort. Tvillingsystern Janice ärver rubbet medan Julie bara får ett ”mystiskt” brev med information om ett bankfack i Siena. I brevet står dessutom att hennes rätta namn är Giulietta Tolomei, att hon är italiensk högadel samt att hon måste vara på sin vakt. Det finns människor som vill henne illa. Trots detta bär det raka vägen till Italien. På planet träffar hon, av en händelse, en raffig pantertant. Pantertanten är intresserad, ställer frågor och vill hjälpa till så gott det går. Och blåbäret Julie är ju inte den som är den.

Så börjar den tillkämpade berättelsen om amerikanskan Julie som får veta att hon är släkt med kvinnan som stått modell till Shakespeares Julia. Men inte nog med detta. Julie får också nys om ett par gigantiska safirer som skall ha tillhört släktingen och som nu är gömda någonstans i Sienas katakomber. Skattjakten har knappt hunnit börja förrän Julie finner sig förföljd av napolitanska maffiabossar, motorcykelburna vettvillingar och en läcker playboy vid namn Romeo.

Shakespeares sönderspelade kärlekstragedi Romeo och Julia från slutet av 1500-talet ligger som ett raster över Anna Fortiers roman. Lösryckta citat inleder kapitlen, men denna gång upprepar sig historien som komedi. Eller melodram. Eller harlekin på hal is. Svårt att kategorisera är det i varje fall. Lite action, lite mysterium, lite mord, lite romantik och lite kulturhistoria. Och voilá – det blev pannkaka av alltihopa.

Shakespeare var ju som bekant inte först med sin historia, källorna till Romeo och Julia går tillbaka på en sägen från 1300-talet. Shakespeare behöll huvuddragen, skruvade upp tempot och ändrade spelplatsen från Siena till Verona.

Fortier skriver på en påfrestande pratig prosa. Vändningarna är snöpliga och liknelserna förvirrade. Romeos ögon har samma färg som ”torkad rosmarin”. Skildringar av erotik (inte så många) och romantiska möten (väldigt många) gränsar till det banala: ”Hur länge vår kyss varade kommer jag aldrig att få veta. Det var ett av de ögonblick som ingen vetenskapsman i världen någonsin kan reducera till siffror, hur mycket hon än försöker. Men när världen slutligen kom virvlande tillbaka från en ljuvlig plats långt borta var allting ljusare och bättre än någonsin för. Det var som om hela universum hade blivit fullständigt förvandlat sedan sist… eller också hade jag aldrig tittat ordentligt tidigare.”

Det finns vidare ett slags unken europeisk exotism i Julia som känns igen från de senaste årens amerikanska populärkultur. Framför allt Italien och Frankrike framställs som ställen där man lever det ljuva livet, har färgstarka personligheter, bråkar, älskar och slåss i det offentliga; där män är män och kvinnor är kvinnor – gärna i djupt urringade svarta klänningar med vita prickar. Ett färskt exempel är Elizabeth Gilberts Love eat pray, som skildrar en ung amerikanskas resa till ”den gamla världen”. Slutmålet blir visserligen Bali, men Rom är en anhalt på vägen. I filmatiseringen sitter Julia Roberts och frossar på en restaurang. Hon ser smått upphetsad när hon sörplar i sig spagetti. Mat av denna kaliber, förstår vi, finns inte i USA. Samma scen skulle kunna finnas i Julia. Vill man leta stereotypa bilder av europén eller det europeiska har man kommit rätt. Inte en kliché tycks ha gått Fortier, själv född i Danmark, nu bosatt i USA, förbi.

En kvinnlig Da Vinci-koden har boken kallats. Jag är tveksam till beteckningen. Dan Browns bestseller har nämligen en ingrediens som Julia saknar: spänning. Men visst synes Fortier kokat ihop sin historia efter Browns recept. Ty även här finner vi ett chiffer, religiösa sekter, uråldriga förbannelser, bankfack, amerikaner i exil samt en ljuv, intelligent – nåja, ganska – oskuld som får reda på sin rätta identitet.

Rättigheterna till Anne Fortiers bok har sålts till 30 länder. En imponerande förlagsbedrift för en så svag roman. Julia skulle kunna vara en fantastisk historia om kärlek och svek, systerskap eller om svårigheten med att finna sig själv. Nu är den är ingetdera.