Paasilinna återgår till sina gamla käpphästar

De flesta bokläsande svenskar har någon gång läst en Arto Paasilinna, och säkert både en och två gånger skrattat sig halvt fördärvade över den finske författarens frejdigt humoristiska beskrivningar av tabubelagda ämnen som självmord, död och religion. Särskilt roligt blir det förstås också för en svensk, när stereotyperna om grannlandsfolket ofta skruvas några varv extra, med tystlåtna koskenkorvapimplande finska män som befinner sig på kollisionskurs med samhället. Men, som en god vän så väl uttryckte det, efter några Paasilinnor på raken blir man aningen mätt.

Under läsningen av den senaste till svenska översatta romanen Uppdrag: Skyddsängel, den artonde i ordningen, infinner sig denna mättnadskänsla redan efter bara några sidor. Kanske beror det på att författaren återgår till sina gamla käpphästar döden och religionen, utan att ur dessa teman kunna skapa någon verkligt dråplig händelsekedja som jag som läsare vill följa till slut. Mina käkmuskler förblir istället avslappnade när jag tar mig igenom den buskisartade berättelsen om skyddängeln Sulo Auvinen, nyanställd av självaste ärkeängeln Gabriel till att vaka över en viss Aaro Korhonen.

Korhonen, före detta disponent vid en pelletsfabrik i Jakobsberg, söker sig till huvudstaden för att som nu besutten man i sina bästa år påbörja ett nytt liv. Och allt skulle nog ha utvecklat sig till Korhonens fördel, om det nu inte vore för den före detta religionslektorn och nyvordne skyddsängeln Auvinen, som ständigt - i all välmening naturligtvis - med sina vingar fäller krokben för skyddslingen likt en klantig deus ex machina. Korhonen tar över ett kafé på Mechelingatan i Helsingfors, som han till en början med framgång driver tillsammans med den unga och förtjusande Viivi Ruokonen. Skyddsängeln Auvinen får emellertid för sig att Korhonen behöver en klok och mogen kvinna som livspartner, och planterar därför ett kärlekens frö hos en viss Ritva Nuutinen, lärarinna från Lieksa. Det dröjer inte länge förrän Nuutinen hals över huvud tar sig till Helsingfors för att kurtisera kaféägaren, och på alla tänkbara vis försöker att manövrera ut den unga Viivi. Naturligtvis till Korhonens förargelse och huvudvärk, men vad ska man göra mot en bastant kvinnas benhårda övertygelse?

Skyddsängelns misstag sträcker sig emellertid inte bara till inbjudningar av oönskade gäster - ond bröd död i alla dess former kantar snart Korhonens liv, och skyddängelns värv börjar strax att anta formen av någonting utfört av en förslagen liten djävul. Det dröjer inte heller länge förrän Auvinen kallas till samtal inför sin överordnade ängel Gabriel, som kyligt anmärker att en skyddsängels uppgift inte står i att blanda sig i folks kärleksliv. En tolkning som närmast skrivs på läsarens näsa blir en kritik av ett alltför klåfingrigt samhälle, som med den enkildes bästa i åtanke bara förvärrar situationen för den utsatta medborgaren. Ängeln Gabriels råd till Auvinen ekar av förespråkaren för den lilla staten och den fria marknaden: "Först av allt gällde det att avstå från alla försök att styra och ställa i skyddsobjektets kvinnofolksaffärer. I fråga om ekonomiska ting fanns alla skäl att agera med eftertanke och inte gå och klanta till det som hittills: ordnade man mer pengar till skyddsobjektets konto fick man förse det med ett urspung?"

Nog är det dråpligt, och i viss mån roligt, när helvetets undersåtar börjar känna sig hotade av deras himmelske kollega Auvinen, som utför det helvetiska värvet långt mer effektivt än mörkrets egna furstar. Följaktligen försöker de också att värva Auvinen till den mörka sidan.
Paasilinnas bok lyfter ändå inte, utan blir smärtsamt lik de tidigare böckerna med skillnaden att den saknar den humoristiska nerv som Paasilinna tidigare med framgång kunnat göra till sin egen. Likaså trött blir man av de schablonartade karaktärerna, där kvinnorna utan undantag står underställda männen, imponerat fnittrande och inbördes gnabbande om de handlingskraftiga männens gunst. Lite fräschare, och roligare, kan man gott kosta på sig att skriva nu när vi trots allt befinner oss på 2000-talet.

Paasilinna återgår till sina gamla käpphästar

I sin senaste till svenska översatta roman Uppdrag: Skyddsängel återvänder Arto Paasilinna till dödens och religionens sfärer, där galghumorn sällan blir tillräckligt rolig, skriver Markus Huss.