På väg mot slutet

I Cormac McCarthys senaste till svenska översatta roman vandrar en man och en pojke längs en väg som är täckt av aska. Runt omkring dem breder ett förött landskap ut sig, härjat av bränder och försänkt i ständig skymning. Solen är blek och avlägsen, skymd av sot och föroreningar, och luften färgar deras andningsskydd svarta. I en gnisslande varuvagn ligger alla deras tillhörigheter: ett par smutsiga filtar, en presenning och några konservburkar. Och i sitt bälte bär mannen en pistol med två patroner.

De är på väg söderut, mot kusten. Inte för att de vågar hoppas på att något skulle vara bättre där, men någonstans måste de ju bege sig. Ibland möter de andra flyktingar, eländiga, svältande stackare som de själva, men de vågar inte lita på någon. Stråtrövare och banditgäng rör sig också längs vägarna, ständigt på jakt efter ensamma vandrare att råna, och äta. I denna nya värld där kampen för överlevnad satt alla moraliska kompasser ur spel har vissa börjat äta människokött.

Innan de når havet har de varit nära att dö av svält flera gånger, och mannen har bara en kula kvar i pistolen. Den måste han spara åt sin son. Mannen hostar blod och vet att han inte kommer att leva länge till. Han vet också att han inte kan lämna sitt barn ensam i en värld som denna.
Cormac McCarthys elfte roman Vägen utspelar sig i en framtid som inte närmare definieras men som förefaller ligga oroväckande nära vår egen, i ett land som vagt påminner om USA.

Det enda vi vet med säkerhet är att några år tidigare har en stor katastrof inträffat, förmodligen ett kärnvapenkrig. De som överlevde har inte mycket annat att hoppas på än att deras död skall bli så smärtfri som möjligt, antingen av svält, sjukdomar från den förgiftade luften, eller i ett av vägbanditernas bakhåll.
Det är sannerligen en nattsvart tid, utan vare sig nåd eller hopp, som McCarthy beskriver. Scenerna han målar upp är som hämtade ur någon renässanskonstnärs plågade vision av helvetet: spädbarn som grillas över öppna eldar, människor som fångats i eldstormar och smälts ned i asfalten, ett dött hav som vaggar fiskben och människolik - en värld utan mening och hopp som försmäktar i askan av sin egen undergång.

Vad som får människorna att trots allt fortsätta kämpa är en av många frågor som romanen väcker hos läsaren. Varför fortsätter mannen och pojken sin tröstlösa vandring, när det är uppenbart att vägen de följer inte leder någonstans? Vad får dem att klamra sig fast vid ett liv som inte har något annat än lidande att erbjuda?
Pojkens mamma fattade dock ett annat beslut. En av bokens starkaste scener beskriver hur mannen försöker övertala henne att inte begå självmord. Hon har emellertid bestämt sig, och han kan inte hitta några argument för varför hon borde fortsätta leva. Samtalet avslutas med att hon går och skär halsen av sig. Det enda som hindrar mannen från att göra likadant är naturligtvis sonen. Skildringen av kärleken mellan fadern och sonen är fint beskriven, och det enda som gör berättelsen uthärdlig.

Möjligen skulle man kunna betrakta denne pojke, som bokstavligen föds när världen går under, som en Messiasgestalt: den enda skuldfria själen som renar världens synder. Det är nämligen han som slår vakt om deras mänsklighet och tvingar mannen att upprätthålla någon slags humanitet och anständighet. Pojkens förtvivlade kamp för att definiera vad som är rätt och fel, ont och gott, i en tid när all moral har kollapsat, ger boken ett nästan metafysiskt drag. Detta understryks av det oväntat hoppfulla, nästan sentimentala slutet som sprider ett metaforiskt, snudd på bibliskt ljus över berättelsen. Vägen skulle mycket väl kunna läsas som en allegori över människans tröstlösa vandring på jorden, om kampen mellan ljus och mörker, och om de högre krafter som trots allt vakar över oss och ser till att det goda segrar.

Det är i alla händelser en omskakande och gripande berättelse om ondska och godhet, om vad det innebär att vara människa och vad som egentligen gör livet värt att leva. Och om kärleken som livets mening.
Vägen har blivit en internationell bästsäljare och belönats med en rad priser, och det är inte svårt att förstå varför. Detta är en av de starkaste romaner jag läst på länge, tidlös nog för att bli en klassiker, samtidigt som den känns obehagligt aktuell. Vägen ger ett helt nytt perspektiv på till exempel klimathotet och kärnvapenspridningen, eller varför inte flyktingkatastrofen i Sudan. Men framför allt ger den ordet "framtid" en helt ny innebörd.
Det är en av dessa böcker som man faktiskt kan säga att man inte riktigt är densamma efter att ha läst. Att det är en förändring som man kanske helst hade velat vara utan är en annan sak.

På väg mot slutet

Cormac McCarthy beskriver en vandring i en värld höljd i askan av sin egen undergång. En mycket stark roman, konstaterar Catrin Ormestad.