På trots mot döden

Den 23 maj 1977 tog Niklas Rådströms bäste vän sedan tidig barndom livet av sig genom att hoppa från Västerbron i Stockholm.
30 år senare ger Rådström ut en bok om sin vän Bengt
Hur skriver man en bok om ett sådant ämne? Fallgroparna måste vara många.

Niklas Rådström har valt att redan i den första meningen göra sina läsare kunniga om vad som hände den där majdagen. Sakligt och utan några försök till förklaring meddelas de fakta som i själva verket är grunden till det 30-åriga trauma som är bokens egentliga drivkraft och koncept.
"Det är en tragedi att Bengt inte kunde lita till hur starkt han levde i oss andra", skriver Rådström: "Men till sist är det inte hans tragedi. Det är vår."
För att något bringa ordning i alla de motstridiga känslor och tankar som en händelse av det här slaget orsakar hos dem som stod personen nära har Niklas Rådström skrivit en berättelse, En handfull regn, som är modig, ovanlig, allvarlig, ärlig, och djupt berörande. Det är en extraordinär bok om en extrem händelse som Niklas Rådström dessvärre inte är ensam om at tvingas uppleva. I själva verket är självmord en av de vanligaste dödsorsakerna bland unga människor i Sverige, och alla de anonyma anhöriga som får erfara detta obegripliga att en älskad människa väljer att avsluta sitt liv är Rådströms fränder i det sorgearbete som En handfull regn är.

Niklas Rådström har valt att dela sin berättelse i två. Den första är en skildring av de båda Stockholmspojkarnas gemensamma barndom och uppväxt. Det är en skildring av gemenskap av ett slag som bara är möjlig i barndomen, en berättelse om vänskapens anatomi med massor av tidsfärg och närvaro. Tillsammans bygger Niklas och Bengt sina egna världar, befolkade av det folk som har kallats det okända - barnen. Det är världar där de själva är de suveräna iscensättarna och regissörerna av fantasins oändliga dramer där alla hemligheter är bevarade och skyddade från vuxenvärldens inblickar.
Så småningom vidgas ramarna och världen blir större, innebär intellektuella diskussioner och politiskt engagemang i vänsterradikala kretsar - för Bengts del alltmer tilltagande i hans försök att bringa en smula ordning i en kaotisk värld, för Niklas alltmer främmande och till sist bleknande. Men fortfarande följs de åt nästan dagligen, också när vuxenlivets roller så småningom börjar utkristalliseras sig. Niklas blir alltmer fokuserad på sin författarroll, Bengt alltmer sökande efter sin livsuppgift, men båda ännu så nära som bara de vänner kan bli som grundlagt sin gemenskap i barndomen.

Niklas Rådström har tidigare visat vilken lyhörd och exakt gestaltare av barndomen han är, och här bekräftas denna hans eminenta förmåga ännu en gång. Berättelsen om kompisarna Bengt och Niklas är en underbar skildring av pojkårens oändliga rikedom. Dock vilar givetvis självmordets mörka skugga över skildringen, och när Rådström nått den andra delen av sin bok är det om de trevande försöken att fatta och införliva det oerhörda med sitt liv och sitt samvete han skriver.
Med en uppriktighet och ärlighet som är imponerande och mycket ovanlig redovisar Rådström sina tankar och känslor i förhållande till bäste vännens frivilliga död. Det hela utformas till ett filosofiskt, existentiellt resonemang om livet och döden där varje infall och tanke prövas, vägs och mäts och slutsatsen ofta blir en fortsatt oförmåga att förstå och acceptera fakta. "Döden", skriver Rådström, "vill oss egentligen ingenting. Den vill få tyst på oss. Det som konsten, litteraturen, skapandet söker är ett trots mot den tystnaden". Och en bit längre fram i texten erkänner han sin mångåriga ovilja och rädsla för att skriva om dessa ting. Att Rådströms tidiga förlust av sin far också införlivas i detta motsträviga försök att ta fram i ljuset det som genom åren förträngts gör berättelsen till något mer och större än det äreminne över vännen Bengt som den också är.

I ett av bokens sista kapitel upprepas de inledande orden om vännens död gång på gång, följda av hypotetiska förklaringar som var och en äger ett mått av sanning och trovärdighet men som trots allt i längden inte förmår förklara det ofattbara. Och Rådström tvingas till sist sammanfatta den bittra erfarenhet hans långa sökande och sorgearbete lett fram till:
"Den kamp mot döden som litteraturen försöker föra är ibland möjligen heroisk, men alltid utsiktslös."
Ändå skriver han, just för att fortsätta denna livsnödvändiga, utsiktslösa kamp. Och slutsatsen blir trots allt en obruten tro på konsten som det enda som förmår värna livet, också det liv som hans vän Bengt till sist fann omöjligt att leva: "Bengts död var förgäves. Hans liv var det inte."
En handfull regn är en bok av det slag som gör läsaren lite mer ödmjuk inför livet och dess värnlösa värde som alltid måste försvaras, trots allt. Som exempel på litteraturens kraft är En handfull regn storartad.

På trots mot döden

Till livets lov har Niklas Rådström skrivit en modig bok om döden, skriver Cristina Karlstam.