På spaning efter Uppsaladeckaren

EN NY BOK. : Det är nog inte mord som man i första hand förknippar med Uppsala. I den upplysta lärdomsstaden vid Fyris borde det inte finnas särskilt mycket utrymme över för dylika mörksens gärningar. Att de ändå förekommer får kanske skyllas på den gåtfulla mänskliga naturen.I litteraturens värld är dock allting möjligt. Och att skriva böcker är ett av de bättre recepten för ställföreträdande uppgörelser. Handlar det om konkurrensen om akademiska tjänster eller om striderna på kniven med en professur i potten, kan en mental bearbetning efteråt i deckarform av världens alla orättvisor vara en lösning att rekommendera för den som behöver återställa vätskebalansen, som läkarkonsten sade förr i världen. Möjligen beror det på inrättandet av Tham-professurerna att sedvänjan kommit en smula ur bruk under senare år. Å andra sidan har det akademiska livet tappat åtskilligt av sin forna glans. Gluntromantiken äger inte längre sin tidigare lockelse. Samtidigt har de snabba pengarna, ett krogliv där diskotekmusiken omöjliggör varje försök till intellektuellt umgänge, allt som är yta och förpackning, det lättfångade och kravlösa tagit över initiativet.Man kommer att tänka på denna förändring i samhället under 1900-talets senare del och fram till nu, när man läser deckarkännaren, författaren och bibliotekarien Thomas Bryllas översikt Mord i den eviga ungdomens stad med undertiteln Om kriminalromaner i Uppsalamiljö. Även om författaren har svårt att släppa den i dag obsoleta uppdelningen av Uppsala i en arbetar- och borgarstad och en akademistad med Fyrisån som skiljedike är han ändå på rätt spår. Tidigare har författarparet Karl G och Lilian Fredriksson skildrat den uppsaliensiska thrillerlitteraturen i ett kapitel i sin lokala litteraturhistoria Där själva kajorna talar latin. Bryllas framställning koncentreras enbart till deckarna. I den meningen är den ett pionjärarbete.Kriminalgåtor i litterär form förlagda till Fyrisstaden är ingen gammal företeelse. Först ut var Loke Gandvik, pseudonym för Gustaf Lindborg, med Detektivhistorier från Uppsala. Det var 1915. Sedan dröjer det ända till 1948 innan Rune Lindström ger ut sin Döden tar studenten. Lindström är i dag väl mest ihågkommen för sitt Himlaspel, som författaren skrev medan han bodde på Norrbyska studenthemmet. Några år senare, 1954, publiceras Mord i Arkadien. Här återkommer användningen av pseudonym när Elsa Fejmert kallar sig Louisa Martin. Ett antaget namn används också för Mord förgäves. Bakom Kristina Kahle står Kerstin Matz och Lars Kyhle. Kerstin Matz är i dag pensionerad journalist från Expressen, deckarkännare och teaterentusiast.Thomas Brylla låter varje avsnitt inledas med ett kortfattat referat av boken och därefter följer en författarpresentation. Ofta är tonen förtrolig som hos varje skribent som är mån om läsaren. Ibland kan det bli lite omständligt som i en pusseldeckare, där alla eventualiteter måste utredas. Det man ställer sig lite frågande inför är citatet från recensionen i Ny dag av Rune Lindströms Farlig vår. Kanske borde Brylla här ha lyft fram att en tidning med kommunistisk färg ur sitt klassperspektiv naturligtvis inte kan ha någonting till övers för studenters drönarliv. Det akademiska livet fortsätter att stå i centrum i Bob Almans Den farliga kunskapen, där Lars Lambert är en av upphovsmännen, och i Mord och lärda mödor, författad av Uppsalaprofilen "Stor-Sven", bankmannen Sven G Svensson. Men ett trendbrott innebär Kerstin Ekmans Pukehornet när den utkommer 1967. Här får människorna i Uppsalas dåvarande nedre sociala skikt komma till tals. Och med Minna Edlings Dödligt giftig, från 1990, har Uppsaladeckaren blivit en samhällsroman. Därmed är marken också beredd när John Alva 1992 ger ut Dödlig kunskap. I den finns både grymhet och bestialitet så det räcker och blir över. Många blev tillskrivna faders- och moderskapet till denna roman. När lösningen presenterades visade sig denne vara prästmannen Bo S Säfström.Resten av boken ägnar Thomas Brylla åt författare i dag i hög grad verksamma samt titlar där Uppsala spelar åtminstone någon liten roll. Därmed ges framställningen även en fläkt från den stora deckarvärlden med Ruth Rendell. För fullständighetens skull får också Bryllas egna alster i genren ett omnämnande. Kjell Erikssons deckardebut 1999 med Den upplysta stigen innebär inledningen på ett under senare år mycket framgångsrikt författarskap. Att Uppsalas flesta stadsdelar finns med hos honom, bör dessutom så småningom kunna ge Henning Mankell och dennes kommissarie Wallander i Ystad en match. Det är bara en tidsfråga innan turistansvariga i Uppsala utsträcker Pelle Svanslöspromenaderna till att omfatta vandringar i Ann Lindells fotspår. Staffan Westerlund omnämns likaså. Hans författarskap har genomgått en inbromsning under senare år. På väg framåt är dock både Mårten Nilsson, Birgitta Rudberg och författarparet Ulf Broberg och Peter Lundström. Rudbergs pusseldeckare i seniormiljö får sägas stå i en klass för sig med sin charmfulla berättarton. På en punkt finns det skäl att rätta Brylla. Det är när han kallar länssparbankshuset vid Gamla torget för UNT:s hus. Tidningens gamla hemvist här revs redan på 1960-talet. Några språkliga skönhetsfläckar har undgått förlagsredaktören som när Brylla på sidan 115 skriver "Orsaken till?berodde på". Sådant skulle en tidigare folkskollärare vid Högbergsskolan i Tierp vilja kalla tautologi.Genusperspektivet är ordentligt iakttaget i Bryllas översikt, när han skildrar hur romanerna härvidlag numera är betydligt mera jämställda än tidigare. Däremot kan man undra vart Ulla Bolinder tagit vägen. Eller Håkan Nesser. Det är inte bara vädret i hans deckare med kylan, blåsten och regnet som har Uppsalastuk. Vid några tillfällen förekommer tydlig anknytning till författarens hemstad under många år. Detsamma gäller Åke Smedberg, i vars kriminalböcker det fastnat ett och annat Uppsalastänk. Och Sven Delblancs nattsvarta roman Änkan, som onekligen har deckartycke. Att Delblanc felaktigt tillskrivits att han skulle vara Bo Balderson, kunde nog också ha fått en vers. Helt invändningsfri är alltså Thomas Bryllas bok knappast. Ändå läser man den med intresse och en hel del välbehag. Hela deckargenren seglar för närvarande i god medvind. Mord i den eviga ungdomens stad försvarar väl sin plats i denna trend.