På spaning efter det bräckliga jagets 1600-tal

Efter Göran Tunströms bortgång i februari år 2000 sades det att allt han skrivit redan var utgivet. Att han inte, som många ändå hoppades, hade lämnat efter sig något undanstoppat manuskript, som kunde ges en postum publicering.Hur han under de sista åren brottades med olika projekt som inte ville klarna eller foga sig som han själv önskade är omvittnat, inte minst av författarens själv. En del av denna möda skulle dock komma att falla på plats i vad som blev den sista romanen, Berömda män som varit i Sunne.Intervju på IslandDet var efter att Skimmer kommit ut och i samband med en intervju på Island, platsen för denna romans handling, som den förlösande ingivelsen hade infunnit sig. Plötsligt visste jag, berättar Göran Tunström, vad som hade gått snett. Det var den starka berättarrösten som saknades! Och styrkt av denna insikt kunde Berömda män som varit i Sunne alltså föras till sin fullbordan.Episoden står att läsa i den i dag utgivna Försök med ett århundrade. Om något är den en textsamling som handlar om en skapande andes intensiva kamp med sitt material och sitt stoff. Om man så vill kan man läsa den här boken som ett dokument över ingivelseförmågans landvinningar och irrgångar, stunder av förtröstan och uppgivenhet, dess misströstan, kamp med idéer och ständigt nya planer.Tre mapparFörsök med ett århundrade är det manuskript under arbete som Göran Tunström lämnade efter sig vid sin död. Det återfanns i tre mappar där utkast, skisser, reflexioner och stycken under arbete förvarades. Nu har det undergått en lätt redigering och sammanställts av författarens hustru Lena Cronqvist tillsammans med Göran Sonnevi och Gunilla Sundén.Det går givetvis att diskutera det lämpliga och försvarbara i att ge ut ett sådant här ofärdigt manuskript. Och det är väl knappast sannolikt att Göran Tunström själv skulle ha gått med på en publicering. Så saknas där t ex i hög grad just den författarröst vars frånvaro ställde till sådant bestyr med Berömda män.En läsupplevelseÄndå får den här boken i befintligt skick och trots allt ofärdigt och alla ofullkomligheter sägas ge en läsupplevelse man inte skulle velat vara utan. Dels för att den en smula fyller ut tomheten och lindrar saknaden och sorgen efter en av våra allra största nutidsförfattare.Men dels också och inte minst för att den ger ännu ett, om än ett allra sista, tillfälle att lyssna till de tonfall och att följa den drastiska och överdådiga berättarförmåga som Tunström var tämligen ensam om. Och att få ta del av de tankar kring livsmysteriets outgrundlighet som utgjorde kvintessensen av hans författarskap.Det finns diktare av mera begränsat format som givit ut böcker med spånor från den egna författarverkstaden. Mycket talar för att Göran Tunström, om han fått föra den här boken i hamn, hade åstadkommit en av den svenska litteraturens allra största romaner över huvud taget. Förutsättningar fanns. Det visar det här manuskriptet.Så var det heller inga små anspråk han hade med detta romanbygge. I färdigt skick och sammantaget skulle det ha handlat om människans plats i tillvaron i ett perspektiv med både historiska, kosmiska, religiösa och konstnärliga förtecken. Utgångspunkten var den människans tillblivelse som individ som inleddes under 1500- och 1600-talens frigörelse ur en religiös världsbild. Men också de vetenskapliga landvinningar som innebar att organismtänkandet ersattes av matematiska och mekaniska synsätt.Det var en period när religionen och tron på en allsmäktig Gud föstes åt sidan, samtidigt som det mänskliga förnuftet tillmättes en avgörande roll för livsorienteringen. Med rötter i det 1500-tal där Luther och motreformationen lade grunden till vad som sedan förvandlades till det följande århundradets utdragna och blodiga religionskrig, började konturerna uppstå till vad som skulle bli en ny om än både bräcklig och tveksam mänsklig identitet. Dit hade Göran Tunströms spårsinne lett honom och det var därhan vistades i arbetet på en ny bok med scener, situationer, händelsefragment och tankar som tog form utan att han ännu hunnit fram till något överordnat grepp.TankebyggenMycket av detta arbete handlade om umgänget med andra författares böcker och om impulser från tankebyggen som kunde bidra med ett svar på frågan om hur jaget uppstod under 1600-talet. Hos de tidigare och dåtida författarna och filosoferna, som t ex Montaigne och Donne men även Kepler, Galilei och i synnerhet hos Descartes, sökte Tunström den idéhistoriska bakgrunden. Men han vidgade synfältet även till både musiken och bildkonsten. Till Schütz och Monteverdi såväl som till målare som Rubens, Frans Hals, van Goyen, Ruisdael och Rembrandt.Många av dem uppträder som egna personer och talar i egen sak. Själv är Göran Tunström under olika förklädnader iakttagare och rapportör, resenär och resonör, lika hemmastadd vid furstehoven som i vimlet på värdshusen, i Antwerpen och Amsterdam.I bakgrunden skymtar ett Italien och ett Venedig eller ett Prag och någon gång drottning Kristinas Stockholm som samtidens kulturella smältdeglar.NutidHär och var är det också sin egen nutid som Tunström framkallar i den pågående skapande processen för att bringa en smula klarhet om männi-skans tillfälliga existens genom historien bakåt i tiden från det sena 1900-talets horisont. Rent magnifik är i detta sammanhang hela bokens inledningsmening: "Jag står på Brooklyn-bron och låter mig födas år 1606." Den har alla utsikter att bli lika klassisk som öppningen med utsikten från Mosebacke hos Strindberg. Eller första meningen i Lagerkvists Dvärgen: "Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna."Över huvud taget har själva diktandet och reflexioner över hela det kreativa fältet fått stort utrymme i det här manuskriptet. De handlar om allt från författarens egna anvisningar till sig själv, till utläggningar om minnesreservoarens betydelse för fantasin och om 1600-talet som självbiografiernas och självporträttens århundrade. Därutöver har Göran Tunströms egna uppfattningar om diktandet som en väg till förståelse av människojagets gåtfullhet eller hans eget sätt att skriva med lösa hugskott och trådändar lite här och var, vilka sedan sammanfogas till en helhet, fått en hel del genomslag.Sårbara villkorVilken möda detta senare kunde innebära framgår, när han på några ställen liknar sitt arbete vid att ha julgransprydnader men ingen gran. Den som är det minsta intresserad av ett manuskripts tillblivelse ges på så sätt åtskilliga inblickar i diktandets ofta mycket bräckliga, utsatta och allt annat än lätthanterliga grundvalar. Att samma berättelse eller textfragment återkommer flera gånger i lite olika versioner ger ytterligare infallsvinklar till skapandets många gånger djupt sårbara villkor.I en hel del avseenden hade Göran Tunström kommit en bra bit på väg i sin väldiga romansatsning med dess tidsspann från slutet av renässansen genom krigens 1600-tal fram till upplysningens epok. I andra avseenden befann han sig fortfarande i början av det omfattande projektet med långa litteraturlistor på böcker han ännu inte hunnit ta del av.Det är i det skicket den här boken möter sina läsare. En torso att tillägna sig med försiktighet, fingertoppskänsla, välvilja och mjuka tankar. Ett ännu inte framfött barn som egentligen är alldeles för ofullgånget och skört för att kunna möta en iskall, ogin och fientlig verklighet.