På spaning efter den tid som är

Vi omges som bekant av ett bildflöde som inte tycks upphöra att accelerera. Bara minuter efter en trafikolycka, en terroristattack eller ett statsmannamord flimrar det till på någon hemsida och den första mobilbilden ger sig ut på en världsomspännande vandring i jakt på betraktare. Detsamma kan gälla fotobevis för en lyckad shoppingrunda, ett krogragg eller en c-kändis som super ner sig på en pizzeria i Borås. De flesta bilder som blippar förbi lägger man knappt märke till och ännu färre engagerar. Man skulle kunna tro att det monumentala utbudet skulle mätta efterfrågan men i en värld där
bildmottagare och bildavsändare kan vara en och samma spelar det egentligen inte någon roll om en bild har en betraktare.

Och dessutom förefaller vårt gemensamma behov av bilder inte kunna tillfredsställas. På gott och ont, kan tilläggas. Cynisk avtrubbning är en möjlig konsekvens, liksom slentrianseende. Men man kan lika gärna hävda motsatsen och peka på kortare avstånd, större gemenskap och ett skärpt vältränat betraktande.

En intressant följdfråga är hur det ökade bildflödet påverkar dem som har som yrke att förse oss med bilder. Minskar skillnaden mellan den professionella bilden och den som är tagen av en lekman som bara hamnat framför sitt motiv, eller ökar den?

För en fotograf som Annie Leibovitz är den mediala bildexplosionen en fördel. Hennes ofta väldigt genomarbetade och konstruerade porträtt har vanligen något manieristiskt över sig, men i en värld där ögon är tvungna att arbeta på högvarv blir hennes stillsamma bilder en behaglig paus.
Det tycker förmodligen Leibowitz också. Och i den nya boken På uppdrag tar hon tag i betraktaren och ledsagar denna genom hela sin karriär, från tidskriften Rolling Stones tidiga 70-tal och vidare mot Vanity Fair, Vogue, påkostade reklamkampanjer och en stjärnstatus som ganska ofta tangerar och till och med överskrider de celebriteter hon porträtterar. Blåmålade Bluesbrothers, en naken John Lennon som klamrar sig fast vid Yoko Ono bara timmar innan han mördas, en gravid Demi Moore, det belägrade Sarajevo, Arnold Schwarzenegger som naken anabolastinn kroppsbyggare tidigt i sin karriär och som guvernör långt senare, Hillary Clinton, Bush-administrationen, Elisabeth II, OJ Simpson, Patti Smith, Sopranos, Meryl Streep, författaren Robert Penn Warren, journalistkolleger som Hunter S. Thompson och Tom Wolfe, partnern Susan Sontag och så vidare. Varje bild följs av en anekdot och det är svårt att inte slås av hur centralt placerad Annie Leibovitz har hållit sig under sina hittills fyra verksamma decennier.

På uppdrag är en vacker bok, men den talspråkiga och ganska ofokuserade textmassan, framtagen i samtal med en redaktör, känns obearbetad och helheten pendlar mellan soffbordsnöje, självbiografisk skiss och en önskan om att vara inspirationsbok för Grundkurs fotografisk utbildning.
Annie Leibovitz är ikonmålaren som hela tiden står kvar i det glittrande skyltfönster vi andra går förbi. Hon befinner sig mitt i den västerländska populärkulturens kanon, och vad man än tycker om hennes bilder, och den ytlighetskultur hon representerar, så surrar påfallande många omkring i ens egen omedvetna bildbank.
BILDER:

Field. jpg:
På fältet. Självporträtt av Annie Leibovitz med assistens Nick Rogers. FOTO: Annie Leibovitz

plus två av följande:

arnold. jpg:
Politiskt broiler. Arnold Schwarzenegger på skidor. FOTO: Annie Leibovitz

Milk. jpg:
Skådespelare. Whoopie Goldberg 1984. FOTO: Annie Leibovitz

Bed. jpg:
Skådespelare. Nicole Kidman 1997. FOTO: Annie Leibovitz

Queen. jpg:
Drottning. Elizabeth II 2007. FOTO: Annie Leibovitz

På spaning efter den tid som är

Världsfotografen Annie Leibovitz sträcker ut en hand mot sin globala publik. Sebastian Johans har läst en snygg fotobok som vill lite för mycket.