På resa genom storstadens kultur

Den börjar med en frihetsupplevelse och slutar med en bekännelse till humanismen och upplysningens ideal. Med den i dag utgivna Städernas svall har Ulf Peter Hallberg och Carl-Henning Wijkmark skrivit en genreöverskridande bok som både är en bruksanvisning till de erfarenheter som bara storstäder kan ge, ett debattinlägg om tendenser och strömningar i vår mediestyrda samtid och en hyllningsskrift till en livsform som länge stått i förgrunden i vår civilisation. Svallen i boktiteln syftar givetvis på Eyvind Johnsons omdiktning av Homeros. En odyssé är det även Hallberg och Wijkmark företar till några europeiska städer. Vi som började resa till Paris på 1960-talet möttes av en magisk stad, som fått sin särskilda laddning via litteraturen och bildkonsten. Det var vänstra stranden vi begav oss till, till studentkvarteren, ”Boule Mich” och Boulevard Saint-Germain. Café de Flore och Les Deux Magots var för oss stadens givna centrum.
Så var det även för Carl-Henning Wijkmark, när han anlände ett decennium tidigare, inspirerad av författare som Sartre, Camus, Malraux, Gide och deras föregångare. Hallberg kom något senare. För honom var det Walter Benjamins Passagearbetet, som han översatt till svenska, som blev vägledaren. Nyckelformuleringen i Städernas svall lyder ”allt tillhör dig”. Det är, som det skall visa sig, ett fruktbart sätt att ta in en stad, lära känna dess gator och arkitektur, skaffa sig ett förhållande till invånarna men också för att komma nära storstadens puls i det närvarande och förflutna.

Efter Paris beger man sig till Wien, München och Barcelona. Och sist till Helsingfors innan man är tillbaka vid utgångspunkten. Det hinner bli många, ibland om aforismer påminnande, iakttagelser under resans gång om städerna som budbärare, om kafékultur, om den traditionella konstens egenvärde. Och utläggningar om populärkultur, storstädernas företräden och vår tids bildningsluckor och historielöshet.
Där uppträder även, ofta med citat, stora andar företrädesvis från 1900-talet som berättat om sina olika förhållningssätt.
Grundmönstret är en fortlöpande dialog mellan de bägge författarna när de reser tillsammans. Kompletterat med utdrag av olika längd ur deras tidigare böcker. Var och en får ungefär lika stort utrymme, men mest jämspelta är de när Paris är på tal.

Att Wijkmark, i kraft av en vidare beläsenhet och större förtrogenhet med städerna de besöker, träder in som den yngre Hallbergs mentor märks kanske allra mest i Helsingforspartiet. Annars är samsynen påfallande när det handlar om kunskapens och bildningens värden och frågorna om den europeiska kulturens egenart. Det inte minst tilltalande är att boken lyfter fram och vågar tala om värdefrågorna med en grundmurad respekt för det som är de mest upphöjda yttringarna av mänskligt liv. Att det tillbakablickande perspektivet innebär att till exempel dagens författare inte finns med är en brist. Liksom att Berlin lämnats därhän. Det är ändå där det mest spännande i dagens kulturliv äger rum.