Theodor Kallifatides kom till Sverige 1963 och sex år senare gav han ut sin första egna bok på svenska, diktsamlingen Minnet i exil. Legendarisk är i dag berättelsen om hur han lärde sig svenska med hjälp av Strindbergs Fröken Julie. Pluralböjningen av verbformerna, som han tillägnat sig där, fick många att höja på ögonbrynen. Numera tillhör han vår litteraturs finaste berättare och humorister med en elegant och raffinerad stil. Han vederlägger alla som försöker hävda att prosakonsten på våra breddgrader är en provinsiell angelägenhet. Vid Bokens dag i Uppsala 2007 tilldelades Kallifatides Siripriset.
I dag kommer han ut med en ny bok. Den heter Det gångna är inte en dröm, en titel som för tankarna till både Calderon och Sandemose. På lite håll äger den med sitt invandrarmotiv även släktskap med Aris Fioretos fjolårsbok Den siste greken. Allra mest är volymen dock en personlig och självreflekterande återblick på det egna livet, från andra världskrigets år fram till i dag. Samtidigt återger boken ett stycke europeisk 1900-talshistoria. I ett större perspektiv är det frågan om de utopier i vilkas namn åtskilliga miljoner människor fick sätta livet till. På ett mera näraliggande plan handlar det om de folkomflyttningar som sedan dess fått globala förgreningar.
Den som är förtrogen med Theodor Kallifatides tidigare böcker blir påmind om åtskilligt av det som författaren uppehållit sig vid, när han använt olika utsnitt ur sitt eget och sina närmastes liv och på samma gång levererat kommentarer till skeendet runt omkring oss. Välbekant är även hans intresse för moralfrågor och de grundläggande existentiella spörsmålen. Få hittar som Kallifatides på kornet fångade formuleringar, när avigheter eller förvillelser i samhället är på tal.
Knappast har han dock förut lika självutgivande som här uppehållit sig vid diktarrollen och tankar kring den skapande verksamheten. Och det är nog den delen av boken som man tar till sig allra helst med de återkommande kommentarerna till och programförklaringarna för det egna författarskapet. Själv menar Kallifatides att han hans skrivande har sin upprinnelse vid det tillfälle när han som liten pojke bevittnade en avrättning och mötte delinkventens blick i dödsögonblicket. Säkert var det en händelse som aldrig släppt sitt grepp om honom. Men boken rymmer också flera svar på frågan varför han blivit författare. Att modern spelade en viktig roll, har han nämnt tidigare. Annat som haft inflytande är skolans språkundervisning. Den grymma barndomsupplevelsen får också sällskap av de upplevelser av lycka som koncentrationen under den kreativa processen bibringar honom. Alltigenom entydig eller påstridig är han aldrig, allra minst här. Men att skrivandet ger honom tillfälle att förhöja livet och göra det till sitt eget, är en återkommande tanke.
Det självbiografiska stoffet utgör bokens röda tråd och den har en förtröstansfull inledning med vandringen tillsammans med morfadern från uppväxtårens hemby till Athen, där han ansluter till den övriga familjen. Tidigt i berättelsen tar också ett motiv gestalt som sedan får stort utrymme boken igenom. Det handlar om förhållandet till det motsatta könet där flickorna är och förblir ett mysterium, lika ofta med förmåga att ge försmak av paradiset som av att förmedla en föreställning om helvetet. Kallifatides är ofta ohöljt drastisk när han skildrar erotikens plats i sin mediterrana kulturkrets. Såväl pappan, förföljd för sina vänstersympatier, som modern, den enda trygghet som livet har att erbjuda, ges stort utrymme i dessa anteckningar. Moderns livsvisdom, som tar sig uttryck i olika ordspråk, kan den som så vill läsa som en kongenial föregångare till dagens kognitiva beteendeterapier. Beskrivningen av skolåren, från folkskola till gymnasium, vittnar om någon som ser kunskapsinhämtandet som ett livsvärde. Det blir teaterskola i stället för universitetsstudier och i början på 1960-talet alltså emigration till Sverige.
De snart 50 åren här och resorna tillbaka till hemlandet ges en mera knapphändig genomgång. Det man fäster sig vid kanske allra mest är författarens önskan att en gång bli sedd av dem han en gång lämnade. Av allt att döma har detta till slut lyckats. I den mån något härvidlag återstår för de svenska läsarna är den nya boken en guldgruva. ”På jakt efter sig själv går man ofta vilse”, heter det på ett ställe. Det är svårt att tro att Theodor Kallifatides befinner sig annat än på rätt spår hela tiden i sin nya bok.