I varje cell i hela sin kropp bär varenda människa på 46 kromosomer, som tillsammans innehåller en för vår art specifik uppsättning av ungefär 20 000 arvsanlag – vårt genom. Men så stor är den genetiska variationen att varje människa är unik. Hur viktiga är generna för den enskilda individens kroppsbyggnad, beteende, lustar och laster? I vilken grad för våra gener befälet över våra liv?
Dessa fundamentala frågor tar den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank upp till diskussion i sin nya bok Mina vackra gener. Med en doktorsexamen i neurobiologi i bagaget förefaller hon väl rustad att hantera dem, men oväntat har hon valt en ovetenskaplig ansats genom att fokusera på en enda individ, nämligen sig själv. Har hon därmed skapat en ny litterär nisch – ”autogenetik” ?
Orsaken till hennes val av upplägg är att hon har egna erfarenheter av upprepade vårdkrävande depressioner. När hon erinrar sig eller spårar upp sina släktingar två eller tre generationer bakåt i tiden, finner hon att flera för att inte säga flertalet av dem verkar ha haft synnerligen speciella personlighetsdrag. Beror hennes egen depressiva läggning på gener som hon ärvt av sina föräldrar?
För att förstå den ärftliga bakgrunden till sin personlighet har Frank rest världen runt och intervjuat framstående genetiker på både universitet och genteknologiska företag, samtidigt som hon låtit kartera viktigare delar av sitt personliga genom. I referaten av dessa samtal får man förvisso veta mycket som är intressant men också massor som milt uttryckt är överflödigt, som intervjuoffrets minspel och fikapreferenser...
Som väntat kan hennes depressiva läggning delvis härledas till vissa gener som ingår i hennes genom. De är sedan tidigare kända för att öka sannolikheten för att deras innehavare ska ha riskera återkommande depressionsperioder.
Riktigt intressant är bokens sista kapitel, där Frank diskuterar vilka konsekvenser den explosivt expanderande gentekniken kan få för det mänskliga samhället och dess normer. Redan nu gör årligen tiotusentals ekonomiskt välbeställda kvinnor abort efter det att en analys av fostrets genom avslöjat vissa riskfaktorer, och antalet är i snabbt stigande.
Är detta etiskt acceptabelt? Och i så fall: bör möjligheten till fosterdiagnos och abort erbjudas alla kvinnor i alla länder? Det finns de som anser att abort efter noggrann fosterdiagnostik för att förebygga ett liv i sjukdom inte är något principiellt annorlunda än andra typer av preventiv medicin. Många emotsätter sig däremot kraftfullt varje antydan till tänkande i dessa riktningar.
Bortsett från de etiska problemen finns det skäl att vara aktsam om människoartens genetiska variation. Ju större denna är, desto större är chansen för att ett eller annat ”snille” ska dyka upp och påskynda den utveckling som är en förutsättning för en ljusnande eller i vart fall inte mörknande framtid för mänskligheten. Som Frank är noga med att framhålla är dessutom många geners effekter inte ”orubbliga” utan påverkas av individens livsbetingelser. Ett anlag som i en viss miljö betyder katastrof för sin bärare kan vara neutralt eller rentav gynnsamt i en annan.
En sak som är säker är att de snabbt ökande insikterna i de ärftliga anlagens fundamentala betydelse för individens personlighet, hälsa och välgång kommer att kräva grundlig etisk prövning av vad slags samhälle vi vill ha. Vetenskapen kan som vanligt bara ge underlag, medan besluten fattas av medborgarna. ”Människan 2.0” – som Frank kallar sitt sista kapitel – utgör verkligen en stor nyhet på den globala scenen jämfört med ”människan 1.0”, som levt i okunnighet om och förnekelse av sin innersta natur – sitt genom.
Franks bok tar oförväget itu med några av de viktigaste av alla nu- och framtidsproblem. Men den har sina tydliga svagheter. Först och främst är den som sagt en ”egotripp”, vilket reducerar dess läsvärde för oss som är mer intresserade av mänskligheten än av Lone Frank. Allt det utförligt beskrivna intervjuandet kan dessutom inte kompensera för den utomordentligt knappa referenslistan. Ämnet förtjänar en klarare framställning.