Lena Andersson är en skribent som jag alltid läser med stort intresse. Hennes texter, på exempelvis Dagens Nyheters ledarsida, präglas nästan alltid av en knivskarp retorik och glasklar logik. Hon framstår lite som förnuftets främsta fanbärare.
Även som skönlitterär författare kan jag uppskatta henne. Den senaste romanen, Slutspelat, var en mycket lyckad satir om vad som händer när en muslimsk
fundamentalist plötsligt finner sig själv sittandes i en teatersalong med en pjäs av Beckett (!) framför ögonen. Tala om kulturkrock.
Att jag trots allt uppskattar Lena Andersson säger något om vilken underhållande skribent hon är.
För de vassa pilar hon i ateismens namn skickar ut i sina texter är nog främst riktade mot just sådana som mig, mot människor som kallar sig kristna men inte tycker att de absoluta sanningsanspråken är traditionens mest springande punkt, helt enkelt mot vad Lena Andersson förmodligen skulle kalla ”postmodernt liberalteologiskt flum”.
Nu ger Lena Andersson ut en bok, Förnuft och högmod, där hon samlat ett antal av sina artiklar, plus fyra teaterpjäser.
Här blir det tydligt att hennes främsta fiende inte är fundamentalismen utan den ”postmoderna sanningsrelativism” som uppfattar religionen snarare bildligt än som en uppsättning ontologiska sanningar om världens molekylära uppbyggnad. Andersson vill ha sin värld lika statisk som den mest härdade fundamentalist.
Lena Anderssons, och hela den nyateistiska rörelsens, stora problem är att de ständigt blandar ihop äpplen och päron, att de försöker tillintetgöra Gud med förnuftet, till vilket religionen aldrig försökt att tala.
Men för de flesta av oss är det fortfarande, till skillnad från Andersson, fortfarande möjligt att tänka och känna två saker samtidigt, att både tro och tvivla, med förnuftet erkänna vetenskapens sanning och med känslan religionens. Men så är ju också många med mig av den naiva tron att människan inte är en ensidig varelse, utan att hennes mest utmärkande drag, ja hennes adelsmärke, är just motsägelsefullheten. Därför ter sig den humanism Andersson påstår sig företräda som obehagligt omänsklig.