”Människan är en social varelse. Det är den vackraste mening jag vet. Jag tror att den är sann.” Så skriver Göran Greider mot slutet av "Den solidariska genen". Vid det laget har han ägnat en sommar och 240 sidor åt att underbygga tesen; till att söka efter en biologisk plattform för socialismen. Han har letat i ett måsbo, bland Charles Darwins skrifter, hos den anarkistiska naturforskaren Peter Krapotkin och den feministiska socialbiologen Sarah Blaffer Hrdy, hos sina egna hundar och i grannens potatisfält. Och på något sätt verkar det alldeles självklart att han ska göra det.
1976 kom Richard Dawkins bok ”Den själviska genen”. Tesen – att endast generna spelar roll i det naturliga urvalet – fick ett enormt genomslag. Det var inte Dawkins syfte, men idéerna om människan som en överlevnadsmaskin som slåss för sina gener, krattade vägen för Ronald Reagans och Margaret Thatchers nyliberalism. Det var som om
Dawkins hade bekräftat Thomas Hobbes teorier om allas krig mot alla.
Det är detta tankegods som Göran Greider går i polemik med, men inte genom en traditionell debattbok. "Den solidariska genen" är en egensinnig kombination av kåseri och vetenskapsjournalistik. Göran Greider varvar korta, fragmentariska tankar med djupgående läsningar. På ena sidan skriver han ett stycke som: ”Min hund heter Stina. Min katt Tess. Jag glömmer ibland bort hur viktigt det är med djurens namn”; för att ett par sidor senare dyka ner i primatforskaren Frans de Waals teser om människans empati, och hur vi imiterar varandra tack vare hjärnans spegelneuroner.
Göran Greider är påläst och personlig. Det är få politiska debattörer som vågar vara så öppet sökande. Debattböcker löper en uppenbar risk att bli doktrinerande, att läsarna blir skrivna på näsan. Genom att ta med läsaren på de egna efterforskningarna undviker Göran Greider detta elegant. Att han är socialist är ingen hemlighet, men han försöker inte övertyga läsaren om att biologin stödjer den socialistiska världsbilden, han försöker övertyga sig själv, och accepterar att han kan ha fel.
Men någonting han är säker på är att det inte finns några ogenomträngliga barriärer mellan biologi och politik. Trots tron på den vetenskapliga metoden – Greider kallar den ”kanske släktets största bedrift” – påverkas akademin av kulturella och politiska strömningar och vice versa. ”Biologin smakade verkligen nyliberalism för trettio, fyrtio år sedan. Idag smakar den något annat” skriver Greider. Jag är beredd att hålla med.