På gränsen till det smaklösa

Vem vill plåga en ensam ung kvinna? Det är med den frågan som huvudpersonen i Gertrud Hellbrands debutbok Vinthunden söker kontakt på internet. Hon loggar in sig som Nina, kanske är det hennes riktiga namn, och hon letar efter män med vilka hon kan få utlopp för sina masochistiska fantasier om förnedring och underkastelse. I de slutna chatrummen som hon brukar besöka får hon omedelbart svar från män som beredvilligt ger henne detaljerade beskrivningar av vad de skulle kunna tänka sig att göra med henne.Förmodligen var det på internet som hon fick kontakt med den fotograf som hon i bokens början reser till. I hans hus på landet tillbringar de dagarna med att ta bilder av henne i undergivna positioner. Dessa lägger de sedan ut på en hemsida, där vem som helst kan se henne. Deras lekar blir emellertid allt djärvare, och en dag går allt över styr och hon förlorar kontrollen över situationen. Plötsligt blir fantasierna verklighet.Kroppen som ett objektHistorien om flickan och fotografen är dock bara en av flera sidohandlingar i Vinthunden. Gertrud Hellbrand berättar även om Ninas barndom, om ett av hennes tidiga kärleksförhållanden och om ett lesbiskt möte med en kvinna som enbart målar stympade vinthundstikar. Där finns också ett slags ramberättelse som beskriver Ninas förhållande till systern Angela. Det tema som håller ihop bokens olika delar är den unga kvinnans förhållande till sin kropp och sin gryende kvinnlighet. Nina, om det nu verkligen är det hon heter, betraktar sin kropp som ett objekt, som någonting avskilt från henne själv, och hon tvekar inte att låta den förnedras, svältas, utnyttjas sexuellt, misshandlas och bestraffas.Intighet och kvinnlighetDet är inte utan en viss nostalgi som hon tänker tillbaka på den tidiga barndomen, då hon hade en slank och i det närmaste könlös kropp, utan bröst och höfter. Det var en kropp som var enkel och verklig, och som alltid lydde henne då hon hoppade höjdhopp, simmade och lekte. Men hennes bröst och höfter utvecklades obönhörligt, och i de tidiga tonåren gick den smidiga pojkkroppen ohjälpligt förlorad.Den begynnande kvinnligheten beskrivs i boken som ett sjukdomsutbrott, som "något som kommer smygande och överrumplande, en sjukdom som bröt ut och plötsligt härjade överallt". Om hon som barn ursinnigt kämpar mot identiteten som flicka, så kapitulerar hon som ung kvinna inför sitt biologiska öde. Ninas masochistiska böjelser beskrivs i Vinthunden egentligen inte som något annat än ett slags renodlande, en förlängning eller utsträckning av de etablerade könsrollerna: "Jag är en flicka. Döda mig. Döda mig nu då."Vinthunden utspelar sig mitt i det karga ödelandet mellan intighet och kvinnlighet där så många unga kvinnor tycks förlora sig själva. Som en skildring av det ångestfyllda förhållande som många kvinnor har till sin kropp och könsidentitet är Vinthunden onekligen en effektiv, om än stundom lätt frånstötande, skildring. Boken förlorar dock en hel del i styrka på att den är så i fullständig avsaknad av nyanser. Kvinnorna är utan undantag hjälplösa offer för de ständigt jagande männens rovlystnad, och skildringen av deras lidande genomsyras av ett sådant högtravande patos att den blir sentimental. Könsrollerna är över huvud taget så extrema och teatraliska att det nästan skulle ha varit komiskt om inte historien hade varit så grym.Dramatik på ytanÄven om återblickarna på barndomen ger boken ett visst analytiskt djup intar den som helhet ett alltför ytligt förhållningssätt till sitt komplexa ämne. Gertrud Hellbrand nöjer sig med att låta dramatiken utspelas på ytan, i de naturalistiska skildringarna av övergreppen som Nina utsätts för. Det känslomässiga lidande som måste föregå ett beslut att försätta sig i en sådan situation skildras dock aldrig, och därmed inte heller själva djupet av förnedringen. Vinthunden känns mer som en berättelse om en kropp än om en sammansatt personlighet med psykologiskt djup.Det är en bok som ibland är som ett piskrapp, mörk, skoningslös, svidande och omedelbart drabbande, men som lika ofta bara är en eländesskildring utan djup eller nyanser. I beskrivningarna av det sadistiska våldet balanserar Gertrud Hellbrand hela tiden på gränsen till det smaklösa, och ett par gånger överträder hon den. Det finns några sidor i boken som det är svårt att förstå vad de egentligen tillför berättelsen om Nina, vilket är illa nog, men vad som är värre är att de reducerar läsaren till en simpel voyeur. Det är inte den rollen man vill ha.