Moa Herngren är expert på att skapa romankaraktärer som av olika skäl är instängda i och missnöjda med sina liv, men som samtidigt förvaltar detta missnöje så illa att man inte kan låta bli att hata dem lite grann för det. I förra romanen, Jag ska bara fixa en grej i köket, var den lådvinspimplande ensamstående mamman Ingrid som höll på att ge mig hjärnblödning med sin dåliga omsorg om sitt eget barn. Men, om Ingrid ändå någonstans var begriplig i en samtid som inte sällan ställer orimliga krav på just mödrar, så är Cecilia Albert ännu svårare att ta till sitt hjärta.
I en intervju i DN Söndag (25/3) säger Moa Herngren om sin nya roman Jag skulle aldrig ljuga för dig, att huvudpersonen Cecilias problem är att hon alltid vill ”anpassa sig och vara till lags”, så till den grad att hon slutligen inte vet vem hon själv är längre. Hon når bristningsgränsen och missbrukar sin roll som psykoterapeut, börjar stjäla saker, struntar i sina barn och är otrogen mot sin man – allt i en successivt växande härva av lögner.
Det är inte vidare legitimt att säga det, men: hur dum får man egentligen vara? Jag kan inte fatta någon som helst sympati för den här människan. Och det är just det som gör Herngrens roman så intressant och så angelägen, för i normalfallet ska sympatin liksom av sig självt läggas hos den framgångsrika men av livspusslet hårt pressade kvinnan. Det är meningen att jag ska förstå henne, att jag ska begripa att livet kan vara ofrånkomligt kvävande trots att det ser så bra ut på ytan. Och min poäng är inte att frånta Cecilia hennes upplevelse av ett inrutat, begränsande liv. Min upprördhet handlar om hur hon hanterar sin situation.
Det är en sak att hon har precis allt, utom förmågan att vara nöjd med det. Det måste man förlåta henne, för människan är endast i undantagsfall en belåten varelse. Värre är det med avsaknaden av resning och moral. Cecilia brister på den punkten i snart sagt alla sammanhang i sitt liv, och allra smärtsammast är det förstås att barnen far illa av det – osedda och utsatta som de blir. Här påminner Cecilia Albert inte så lite om den krisande och strokedrabbade arbetsnarkomanen Kajsa – Maria Lundqvists roll i SVT:s dramaserie 30 grader i februari, som ödelägger relationen till sina döttrar och sitt eget liv i den dumdristiga kampen för att bygga ett turistparadis på stranden.
Är det så att världen är redo för de dåliga mödrarna nu? Att det är dags att dra fram dem i ljuset, visa verkligheten sådan den också kan se ut när livet inte är så roligt som man hade hoppats? Det är ett reellt och allvarligt problem att mammor förväntas bära hela världen på sina axlar, och det är av största vikt att det kommer fram hur svårt det är och att vi är i akut behov av ökad jämställdhet.
Men detta kvarstår: hur tvingande samhällsnormen än är, är det ändå aldrig okej att vansköta sina barn. Endast i mycket få undantagsfall – och dit hör definitivt inte det ”svåra livspusslet” – är det förståeligt att en förälder lämnar sin unge i sticket. Ibland far tanken igenom mig; att det inte är samhällets stora krav på mammor som är det allvarligaste problemet, utan tvärtom att det inte ställs större krav på alla föräldrar.
Moa Herngrens romaner riktar ljuset mot dessa i grunden moraliska frågor om ansvar och skuld, och med sin enkla form är de utmärkt material för vidare diskussioner och debatter. Jag har knappt nämnt hennes språk, och det av naturliga skäl. Nästan obemärkt flyter det på, perfekt för romanens syfte att sätta berättelsen och livsödet i förgrunden. Jag tror att många kommer att läsa Jag skulle aldrig ljuga för dig och reflektera över de här sakerna, och det gör mig glad. För boken är viktig, även om Cecilia i egenskap av varnande exempel är outhärdlig.