En av de vanligaste frågorna i Frankrike under lägenhetsvisningar är var det närmsta bageriet ligger. För fransoser är möjligheten att kunna gå hem med en baguette under armen efter jobbet en mänsklig rättighet. Visst, det är en kliché, men liksom många klichéer om Frankrike stämmer den. Fransmännen värnar sina traditioner: de gillar sina Bordeauxviner, sin Le Monde och att politikerna avslutar sina tal med ”Vive la France! Vive la Republique!”.
Men det finns också en annan sida av Frankrike som inte alls är sådär myskonservativ och harmlös. För Frankrike är ett land där motsättningarna växer. Idag är man inte bara en stor exportör av ost och vin utan också av unga män som slåss för IS. I storstädernas förorter har ingenting förbättrats sedan upploppen 2005. I andra delar av landet ökar främlingsfientligheten: 2002 röstade man fram antisemiten Jean-Marie le Pen till duellen om presidentposten och 2017 förväntas hans dotter vinna duellen. Frankrike är ett kluvet land.
I den mångåriga radiomedarbetaren Alice Petréns bok ”Made in France. Stolthet och nationalism” görs ett försök att fånga denna kluvenhet i ett par reportage. I ett av bokens bästa avsnitt följer hon den nygamla presidentkandidaten Nicholas Sarkozy när han träffar ungdomar på ett callcenter. Sarkozy är osannolik i sin arrogans och som läsare förstår man plötsligt varför det finns en sådan avgrund mitt i det franska samhället. Mitt under samtalet tar Sarkozy upp mobilen och börjar sms:a. När en av de anställda frågar om lägstalönen – som det varit en stor diskussion om i Frankrike – svarar han att ungdomarna hakat upp sig på den. Den omfattar ju bara sjutton procent av löntagarna. Det är som om han inte riktigt förstår vilka han pratar med: just de som får lägstalönen.
Samtalet illustrerar något centralt: Frankrike har, liksom alla länder, en politisk elit – men det som skiljer den från många andra europeiska länders är avståndet till folket. Detta spårar Petrén som en av huvudorsakerna till kluvenheten. I Sverige, skriver Petrén, föreställer vi oss att Frankrike i politiskt avseende är ungefär som ett nordiskt land. Men i själva verket liknar Frankrike mera de sydeuropeiska länderna. Landet styrs av en korrumperad politisk elit som gått på elitskolor. I media skrivs nästan ingenting om deras privatliv, vilket gör att de kan umgås i sina små kotterier utan störande insyn. Att klättra in i elitkretsarna är nästintill omöjligt.
På så sätt lyckas Petrén fånga ett land där det är skillnad mellan folk och fä. Efter att ha läst reportaget förstår jag det både finns en småtrevlig och en rätt skräckinjagande form av konservatism i Frankrike. Det är dessvärre en av de få insikterna jag får av boken. För problemet med ”Made in France” är att den utgår från ämnen som är så medialt genomtröskade att det bitvis känns som om man läser redan publicerade texter. Det är visserligen inte ointressant att läsa om Sarkozys närmande till Nationella Fronten – men det är knappast något nytt. Andra ämnen som Petrén tar upp är massakern på Charlie Hebdos redaktion, upploppen i Paris förorter och Marine le Pens framgångar. Allt det där har man kunnat läsa utförliga artiklar om i svenska dagstidningar, hundra gånger om. Det gör att Petrén aldrig riktigt lyckas fånga Frankrike på något oväntat sätt. Hon porträtterar eliten å ena sidan och folket å den andra. Så kan man göra i ett radioreportage. Men i en bok som den här hade det varit intressantare om hon hade försökt förstå varför glipan mellan dem uppstått.