På diktens vingar - och versens fötter

Vi kan uppskatta ett stycke barockmusik utan att känna till kontrapunkt och affektteori eller en tavla av en gammal mästare utan att kunna blanda olja och färgstoffer i rätt proportioner. Är det inte samma sak med poesi? Visst kan vi läsa lyrik med behållning utan att begripa oss på vare sig versfötter eller stroftyper, men det är med de sköna konsterna som med allt annat här i världen: ju mer vi vet och kan om en sak, desto större personligt utbyte. Därför är också den tekniska sidan av poesi viktig. Metrik kallas den med en fackterm.

Svensk metrik är titeln på en bastant volym som kom ut för en tid sedan, den största någonsin i detta ämne på vårt språk. Med stöd från Svenska Akademien har Eva Lilja, litteraturprofessor i Göteborg, arbetat fram ett imponerande verk som täcker alla aspekter av fenomenet vers och därmed tillhandahåller ett uttömmande förråd av tekniska nycklar till förståelsen av vår 700-åriga poetiska tradition. I omfång - 650 stora sidor - kan den endast mäta sig med Otto Sylwans trekvarts sekel gamla trebandsöversikt över den svenska versen från 1600-talet och framåt och överträffar vida detta verk i teoretisk medvetenhet och historisk bakgrund.

Det är ingen populär läsning Lilja bjuder på. Stilen är saklig åt det torra hållet, vilket är naturligt i en vetenskaplig framställning späckad med facktermer. Verket är indelat i tre huvudavsnitt: först drygt hundra sidor versteori, så lika många om versens historia och slutligen den dubbelt så omfattande versläran. Den sista motsvarar gängse handböcker i metrik, fast långt mera utförligt, medan teoridelen redovisar delvis nya och intressanta rön beträffande versens ursprung och sätt att fungera.

Vad innebär t ex rytm, detta för all dikt så grundläggande begrepp? På ett ungefär vet alla men att ge en heltäckande definition är svårare. Ett återkommande mönster i ett i tiden utsträckt förlopp lyder ett förslag. Men liksom vi kan uppfatta ett slags rytm i en målning, som ju saknar tidsdimension, finns det grafiska element i poesi som skapar en rytm för ögat.
Det är med andra ord inte bara via örat utan även ögat som vi upplever rytm, och ytterst, eller rättare sagt innerst, är det inget av de fem sinnena som står för upplevelsen utan djupare liggande strukturer i hjärnan. Det är först under de senaste decennierna som neurologin fått så fina arbetsredskap att det går att komma åt vad som händer i hjärnan när vi läser poesi eller lyssnar till musik.

Sedan länge har man varit klar över den poetiska rytmens nära förhållande till välkända fysiologiska processer som puls och andning men först på sistone har ett mer detaljerat studium inletts. Lilja kan av utrymmesskäl bara antyda i vilka banor denna spännande forskning går. Men är det något man saknar i hennes framställning, här och på flera andra punkter, så är det sinne för versens rent kroppsliga bas.
Likaså är hon njugg med paralleller mellan vers och musik. Till vilken kulturkrets man än går finner man att poesi, sång och musik från början bildar en enhet, och ända fram till början av 1900-talet rådde en nära förbindelse mellan vers och melodi. Det genom sekler dominerande svenska, och över huvud taget germanska, versmåttet är det Lilja kallar fyrslagsräcka, dvs. grundstrukturen i den gamla folkvisestrofen. Och den föddes med sången som enäggstvilling. Eller bör man kanske tala om trillingfödsel, eftersom dansen också hör dit. Om kroppsliga rörelsemönsters förhållande till poetisk rytm har Lilja en hel del att säga.

Ett vid första påseende överraskande inslag i hennes verslära är ett långt avsnitt om den fria versen. Är det inte just frånvaron av metriska principer som utmärker fri vers, undrar man. Fullt så enkelt är det inte. Analys av den fria versens rytmer är ett fascinerande ämne där Lilja presenterar en rad utmärkta redskap och exempel.
Så kan man fördjupa sig i en speciell aspekt av vers. Andra aspekter som får fyllig behandling är akustisk klang och metrisk struktur med indelning i takter, rader, strofer osv. Ett knepigt men viktigt ämne är versens semantiserande förmåga, dvs. att ge eller precisera ordens närmare innebörd via deras plats och funktion i versen.
Även om den moderna fria versen saknar metrisk struktur har den sina speciella rytmer, och på den punkten saknar man återigen den kroppsliga, musikaliska dimensionen i Liljas resonemang. Traditionell vers är formad för högläsning, framhåller hon nog så riktigt och fortsätter: "Modernismens fria vers har däremot en formgivning som i första hand är avpassad för tyst läsning. Då får skriftbildens kvaliteter särskilt intresse. Tyst läsning har under nittonhundratalet blivit det normala sättet att tillägna sig dikt."

I stort är detta säkert sant men jag skulle vilja tillfoga en erfarenhet från många års undervisning i modern poesi. Dikter som ter sig obegripliga för studenter som bara läser dem tyst kan öppna sig när de hör dem läsas högt av någon som begriper vad där står och får texten att låta som ett autentiskt yttrande med kroppslig resonans - vilket ingalunda kräver någon skådespelartalang.
Att Eva Liljas framställning ibland inbjuder till gensägelser och kompletteringar är bara i sin ordning. Överlag har man bara att tacka och ta emot den rika och solida kunskap hon förmedlar.

På diktens vingar - och versens fötter

Litteraturprofessorn Eva Liljas verk Svensk metrik är det största hittills i ämnet. skriver Staffan Bergsten.