Övertygande romandebut

Fem brev av Cicero står i centrum i Håkan Andersons debutroman, Breven. Runt dem vävs en komplicerad intrig med många olika bottnar och berättarröster. Ramberättelsen handlar om en svensk kulturjournalist som sitter i ett hus på Kreta och skriver en bok om författaren och litteraturforskaren Ernst Weber. Dennes egentlige levnadstecknare, Jan Eklöv, har försvunnit under mystiska omständigheter. Arbetet med biografin blir för berättarjaget lika mycket ett försök att ta reda på vad som hände med hans föregångare som ett sökande efter en förklaring till några märkliga händelser i Webers ungdom som kom att bli bestämmande för hans och många andras liv.Okända CicerobrevAllting börjar då Weber under en resa i Italien 1936 kommer i kontakt med en man som påstår sig ha tillgång till en handfull okända Cicerobrev. Det blir början på ett äventyr som kommer att föra honom över hela Europa och många gånger försätta honom i fara. Det är nämligen inte bara litteraturforskare som har anledning att intressera sig för breven. En sammanslutning med tyska nazister letar också efter dem, och de skyr inga medel för att få som de vill. Men Cicerobreven leder inte bara Ernst Weber, och senare Jan Eklöv och bokens berättare, in i en härva av hemligheter, konspirationer och maktspel på hög nivå, utan också fram till kärleken.På ytan kan Breven närmast te sig som en deckare. Den har alla ingredienser som man kan förvänta sig att hitta i en klassisk äventyrsberättelse — hemliga egyptiska ordnar, nazister, tempelriddare, gömda skatter, vackra kvinnoroch djärva män. Men det som gör att man som läsare vänder de 600 sidorna med oförtrutet intresse är inte jakten på de gåtfulla handskrifterna, utan den levande karaktärsteckningen, den sinnrika intrigen och samtalen om litteratur, konst och filosofi som ger djup åt berättelsen.Slumpartade mötenBreven är inte bara ett litteraturhistoriskt äventyr i spänningsromanens förklädnad, den är också en reseskildring och en berättelse om Europas moderna historia. Boken utspelar sig till största delen mot bakgrund av andra världskriget, men handlar också om det kalla kriget och Berlinmurens fall. Lika obesvärat som han skildrar efterkrigstidens omvälvande händelser beskriver Håkan Anderson den europeiska kontinenten. Miljöbeskrivningen är lika rastlöst flackande som huvudpersonernas resor, och växlar mellan den grekiska övärlden, den tyska Östersjökusten, Östeuropa, Nordafrika och de centraleuropeiska metropolerna.Mer än något annat är det dock en historia om de slumpartade möten och händelser som bestämmer livets riktning, och om kärleken. I förkrigstidens Paris träffar Ernst Weber en skör judisk flicka, och senare, på ett tyskt gods, en lika bräcklig generalsdotter. Inflikad i boken finns också en hel kortroman som beskriver kärleken mellan Jan Eklöv och en kvinnlig tjeckisk översättare. Trots att dessa förälskelser skiljer sig åt i de yttre omständigheterna får de nästan identiska känslostormande och tragiska förlopp.Det är emellertid inte bara kvinnorna och kärlekshistorierna som liknar varandra i Breven. Leken med identiteter och dubbelgångare är ett genomgående tema i hela boken. I synnerhet Jan Eklövs och Ernst Webers livsöden och personligheter flätas sinnrikt samman tills det blir svårt att skilja dem åt.Breven är över huvud taget en roman som letar sig fram längs påfallande snirkliga stigar. De många berättarrösterna, stilarterna och litterära referenserna gör det hela något svåröverskådligt, om än oavbrutet intressant. Det är utan tvekan ett digert material som Håkan Anderson har tagit sig an, och berättelsen är hela tiden nära att falla isär i åtminstone tre olika romaner, men gör det aldrig. Man kan inte annat än imponeras av att han redan i sitt första försök givit sig på ett så stort och komplicerat romanbygge — och att han ror det hela i land.Tröttsamma upprepningar600 sidor är dock lite i mastigaste laget, och de många tematiska upprepningarna blir ibland tröttsamma. Ytterligare något som drar ned helhetsintrycket är de kvinnliga karaktärerna som känns litterära snarare än mänskliga. Kärlekshistorierna är dessutom väl smäktande och ibland något schablonartade. Han må ge ett lite råbarkat intryck på författarfotot, men innerst inne är Håkan Anderson allt en riktig romantiker.Breven är ändå en mycket stark roman, skriven på ett chosefritt och vårdat språk. I synnerhet Medelhavsmiljön ger en fin atmosfär åt boken, karaktärerna är levande, deras öden gripande och bredden och säkerheten i framställningen är anmärkningsvärd. Tankarna går mer än en gång till Eyvind Johnson.Det är bara att konstatera att Håkan Anderson, vid 59 års ålder, gör en av de mest övertygande romandebuterna på länge.