"Konsumenter kan rösta med plånboken", är en ofta återkommande fras. Men stämmer det? Gör vi det i praktiken?
Och i så fall "vad är det vi röstar för" Den frågan har de två Sveriges Radio-journalisterna Malin Olofsson och Daniel Öhman bestämt sig för att besvara
i Matens pris - boken som matindustrin inte vill att du ska läsa (vissa delar av den har tidigare sänts i radio).
Det är ett imponerande reportageprojekt som stödjer sig på ett sällsynt ambitiöst researcharbete. Olofsson och Öhman reser bokstavligen jorden runt för att dokumentera den globaliserade matindustrins nattsvarta verklighet.
I ett kapitel beger de sig till Holland för att titta närmare på de artificiella växthus - stora som elva fotbollsplaner - i vilka många av våra frukter och grönsaker produceras helt utan sol och jord och med hjälp av miljöskadlig naturgas.
I ett annat åker de till Vietnam för att granska den i Sverige mycket populära och billiga pangasiusfisken. Det visar sig att den odlas med hjälp av antibiotika i dyiga, miljöskadliga dammar, och matas med så mycket fiskmjöl att det till slut går åt mer (vild) fisk för att föda upp den än vad odlarna får ut. Detta trots importörernas försäkran om att den lever uteslutande på vegetabiliskt foder.
Avsnittet om Brasilien är dock det bästa, vad gäller såväl det journalistiska resultatet som det dramaturgiska upplägget. Det är lika spännande som obehagligt att följa turerna bland ogästvänliga boskapsuppfödare och sojaodlare. Olofsson och Öhman avslöjar bland annat att den soja som vi importerar till Europa för att göda våra djur med, är odlad med hjälp av bekämpningsmedel som är förbjudna inom EU.
Gifterna dödar tusentals människor varje år. Vi får läsa om småbrukaren Jorge José som dog av att bära det extremt farliga bekämpningsmedlet 2,4-D i en besprutningsväska, och vi får möta 22-årige Christiano Ketzer som en dag råkade andas in ångor från insektsmedlet metamidofos - en kollega på gården hade glömt att skruva på korken på en av dunkarna - med konsekvensen att han förlorade medvetandet och några veckor senare vaknade upp förlamad.
Så, röstar vi verkligen för detta?
Kanske, men man kan fråga sig hur fritt valet är, och hur medvetna väljarna är om alternativen. Olofsson och Öhman konstaterar att mäktiga ekonomiska intressen är mycket engagerade i våra matvanor. I USA gör kött-, mjölk- och äggindustrin allt den kan för att påverka och muta kostrådgivarna, som i nitton fall av tjugo anser att amerikaner äter för mycket kött.
Samma industri beskostar de forskningsrapporter som stödjer de ur miljöhänsyn katastrofala fett- och köttdieter som blivit så populära också i Sverige.
Miljöperspektivet har dessutom en tendens att hamna i konflikt med en kompromisslös marknads- och tillväxtideologi. 2006 fick Livsmedelsverket i uppdrag av regeringen att verka för en ekologiskt hållbar utveckling.
Men när det skickade sitt konsumentupplysande "Livsmedeleverkets miljösmarta matval" till EU för godkännande, så mötte det motstånd. Rekommendationerna att köpa närproducerat ansågs nämligen gynna svenska varor på bekostnad av utländska.
Livsmedelsverket omformulerade. Men den nya versionen satte i stället regeringen stopp för. Orsaken var att dokumentet, med råd som att ?konsumera mindre, framför allt av mat som du inte behöver för näringens skull?, kunde vara handelshindrande. Till slut blev det inga råd alls. Den allra viktigaste faktorn när vi väljer vad vi stoppar i korgen tycks dock ändå vara priset. Och det är inte konstigt med tanke på de väldiga skillnaderna. I våra ekonomiska kristider kan somliga knappast köpa annat än holländska paprikor - som ofta kostar en tredjedel så mycket som de ekologiska - och dansk fläskfärs.
Men vad är då den reella konsumentmakten värd?
Olofsson och Öhman uppmanar läsaren att ta personligt ansvar och ger en hel del råd och tips, men landar ändå i slutsatsen att huvudansvaret måste föras tillbaka till politikerna. Det är de som har makt att stifta lagar och det är de som kan rikta stöd till miljövänlig matproduktion - så att konsumenten har råd med den hållbara maten.
Efter att ha läst Matens pris - boken som matindustrin inte vill att du ska läsa, är det svårt att argumentera emot. Det är en klassiskt reportagebok, skriven på en smidig journalistisk prosa som endast tjänar ett syfte: att övertyga. Och det gör den.