Otaliga är de böcker som jag läst om förföljelsen av judarna, om koncentrationslägren och nazisternas omänskliga framfart under andra världskriget. Det är förvisso ett skrämmande och helt igenom vedervärdigt ämne – ändå finner jag mig åter med en bok som försätter i mig i manisk sträckläsning: Stefan Einhorns skönlitterära debut Änglarnas svar.
Nej, det är inte någon njutning, mer ett slags besinningslös vilja att försöka förstå detta obegripliga som inträffat mänskligheten och som på något vis aldrig kan bli något annat än just obegripligt – oavsett antal böcker och berättelser.
Ändå tycks mig emellanåt de mänskliga (läs bråddjupa) sprickorna öppna sig i något slags klarhet i den djupt rotade viljan till överlevnad, oavsett allt. Men där finns också, i denna febriga läsning, ett slags naiv förhoppning: om jag bara läser vidare så kanske de kan bli räddade.
Det är en fin skönlitterär debut men så är Einhorn inte är någon novis i ”ordfabriken”. Einhorn, professor vid Karolinska institutet och överläkare vid Radiumhemmet, har tidigare skrivit ett antal fackböcker som En dold Gud, Den sjunde dagen, Konsten att vara snäll, Medmänniskor och Vägar till visdom.
Änglarnas svar handlar om hur judinnan Hanna överlever koncentrationslägrets alla fasor och blir räddad av de vita bussarna som tar henne till Sverige. Hon har förlorat bägge sina söner och sin man men anländer till Stockholm med ett barn i magen, som trots hennes medfarna tillstånd överlever.
Starkt traumatiserad förmår hon inte ta till sig barnet och adopterar därför bort pojken. Hon får anställning som barnflicka hos en svensk familj med en liten son och efter hand rullas hennes hemligheter upp. Mer ska jag inte berätta om handlingen, med risk att låsa upp bokens berättarkonstruktion.
Det är en stilsäkert och stramt berättat historia med Inger Alvéns klassiska kackerlacks-upplägg. Här med sju personer som berättar sin version av ett skeende och där varje ”vittnesmål” för historien vidare med allt fler nyanser och oanade vändningar.
Ibland blir dock Hanna väl änglalikt idealiserad men å andra sidan finns också det rakt motsatta vilket skapar ett slags berättelsens terrorbalans. En balans som också rymmer förståelse för förövaren och insikt om att alla på ett eller annat sätt är offer.
För trots grymheterna och all smärta lyckas Stefan Einhorn skriva sig fram till förlåtelse – som något förlösande och förtröstansfullt. Det är inte bara mänskligt storartat utan också trovärdigt i berättelsen.
Hade Stefan Einhorn inte i förordet skrivit en reservation hade jag trott att berättelsen var verklig. Inte minst då han, nu så populärt, flörtar med verkligheten och skriver in sina egna föräldrar i handlingen. Föräldrar som överlevde förintelsen. Stefan Einhorn för på detta sätt vittnesmålet vidare så att vi aldrig glömmer denna mänsklighetens stora tragedi.