Nyöversättningen av Jane Austens ”Övertalning” borde kunna glädja både vana och nya Austenläsare. Den är också ett utmärkt tillfälle till en nyläsning. Historien om den tjugosjuåriga Anne Elliot som efter ett avslaget frieri har förlorat hoppet om lyckan och mist sin ungdoms fägring har ofta setts som den medelålders Austens sista, mest känslosamma och mest desillusionerade kärleksskildring. Liksom fallet ofta har varit med kvinnliga författare har romanen dessutom lästs som en parallell till hennes eget liv. Att en sådan läsning är ett felslut hävdar litteraturforskaren Claudia L. Johnson i boken ”Women, Politics and the Novel”. ”Övertalning” var enligt Johnson knappast Austens litterära testamente; den åtföljdes nämligen tätt av den aldrig fullbordade ”Sanditon” som tydligt knöt an till de bärande motiven i Austens författarskap.
Som alla Austens romaner är ”Övertalning” en kärlekshistoria med förhinder. Den fåfänge sir Walter Elliot får ekonomiska bekymmer och tvingas hyra ut familjegodset. Anne negligeras av såväl systrarna och fadern, men är i verkligheten både moraliskt och intellektuellt överlägsen dem alla. Hemma hos sin syster Mary möter hon oväntat sin gamla kärlek kapten Frederick Wentworth som nu åtta år senare är ett eftertraktat parti. Deras återseende är en mästerlig historia om skuldkänslor och ansvar, om ambivalens, ånger, uppgivenhet och hopp, men också om hur två människor kan sända på samma våglängd utan att ens behöva yttra ett ord.
Även om Annes historia berättas i subtilt mörka toner är ”Övertalning” i grunden en roman om förändring. Den handlar om en tid då det lugna livet lämnar plats för rörelsen utåt, den senare inte minst symboliserat av havet och krigsflottan. Napoleonkrigen är hos Austen alltid starkt närvarande i bakgrunden, både som ett minne och som en känsla av ett stundande uppbrott. Den improduktiva aristokratin lämnar plats för dem som genom hårt arbete och med risk för sitt liv förtjänar sina förmögenheter. Den gamla generationen lämnar plats för de unga och bättre skolade. Sist men inte minst överger Anne sina närmastes syn på privilegier och börd. Titeln syftar inte bara på konsekvenserna av hennes en gång brutna förlovning utan även på ett flertal personer som av olika skäl måste övertalas eller övertala sig själva – till förändring.
Maria Ekmans imponerande översättning hade förtjänat ett längre efterord om dusterna med Austens språk och om hennes val att lämna kvar ett antal engelska ord som viscount eller miles.