Ann Syréhn Tomaševi´c debuterar med en drygt 500-sidig roman av klassiskt romansnitt. Det är alltid glädjande när författare, debutanter eller inte, motbevisar de ofta återkommande profetiorna om romanens död. Det är uppenbart att Syréhn Tomaševi´c, som också undervisar i litterär gestaltning, har tagit intryck av sin egen undervisning för hon har beslutat sig för att gestalta och det är imponerande.
Liliane (Lili) föds i slutet av 1800-talet i det av Tyskland nyss erövrade Elsass. Hennes nationalitet är därmed oklar och kan vi se henne som europé mer än fransyska eller tyska. Det är hennes liv vi kommer att följa genom 1900-talet. Hon kommer från en ekonomiskt oberoende klass och gifter sig, får ett barn som dör, gifter om sig och flyttar runt.
Här finns också en ramberättelse: den svenska journalisten Amanda har ärvt en ring efter Lili och det är den som i nutid för henne till Wien för att utforska Lilis liv. Men ramberättelsen är onödig, den avbryter mest i den historia som skulle kunna fängsla om det inte var för ett antal problem som finns i Glas och aska.
Jag kommer på mig att under hela läsningen fråga mig om Syréhn Tomaševi´c blivit så intresserad och fascinerad av Europas 1900-talshistoria att hon tappat bort romanen och berättandet. Ibland verkar det som om hon egentligen ville skriva en kulturhistoria över vår sargade kontinent. I nästa stund verkar det handla om chick-lit i historisk miljö.
Alla böcker som ges ut om vad Hitler åt, vad Stalin egentligen var för en person, vilka faktorer som gjorde att dagen D skedde just den dagen handlar om mannens historia, mannens krig, mannens Europa. När den europeiska historien ska skrivas för/om/av kvinnor görs det ofta i romanens form – vilken är minst lika historieälskande som vilken Hitlerbiografi som helst. Och de utspelas gärna under samma tid. Man kan se det som en önskan att lyfta fram alla som faktiskt möjliggjorde kriget – att lyfta fram kvinnans (tillfälliga) inträde i arbetslivet, hennes kamp för överlevnad i ett härjat civilt samhälle.
Ofta är det en nutida kvinna som försöker förstå en kvinna från en annan tid, en släkting, en vän till familjen eller dylikt, ofta genom brev eller ärvda smycken. Det som uppdagas är oftast kvinnor som levt i all den modernitet som respektive tid erbjudit.
Handlar det om 20-talets Berlin kan man sätta pengar på att kvinnan kommer att ha bobbad page, dansa hela natten och springa omkring bland nazister och kommunister som slår ihjäl varandra på gatorna. Absolut inte den kvinna som var vanligare: en mamma som bodde i en trång lägenhet i en arbetarstadsdel och inte alls tog del i den värld vi i dag verkar tro var varje kvinna eller mans vardag.
Här möter Syréhn Tomaševi´c samma problem. Givetvis har en ung Hitler passerat dörrarna till den pantbank som frekventeras i romanen, givetvis är den moderna målningen som Lili avskyr en Georg Grosz, givetvis är Berlin absolut osedligt när Lili bor där på 20-talet.
Jag prickar av varenda klyscha utan att hitta en antydan till vardagsrealism.
Och sådant som skulle kunna vara underhållande blir mest störande – att vänta på att personerna i Wien ska sätta sig på Café Central och sedan få veta att Peter Altenberg hade sin postadress där – det stör romanformen. Det gör att romanen, berättandet och Lili degraderas till bifigurer i den europeiska historien – trots att hon och romanen borde vara huvudpersoner.
Så, har Syréhn Tomaševi´c velat skriva en roman eller en europeisk kulturhistoria? Jag kan inte svara på det, men jag kan säga att som roman fungerar den bäst som läsning på en brygga när man kan somna lite och läsa lite om vartannat – och som kulturhistoria fungerar den inte alls eftersom det trots allt är en roman.
Men det är inte litterärt intressant, Glas och aska är långsam, överlastad som en 1880-talssalong, och alldeles för detaljrik. Men jag är trots detta övertygad om att den, om den når ut till dem, kommer att få många läsare – men stor, eller ens intressant, litteratur är det inte.