Överdådigt om Olof Thunman

Frågar man en upplänning eller Uppsalabo vem som mera än någon annan personifierade landskapet Uppland under förra sek­lets första hälft blir nog svaret Nathan Söderblom, Karin Boye eller Dag Hammarskjöld. Det är knappast särskilt många som skulle föreslå Olof Thunman.Ändå är det nog ingen som kan göra anspråk på att representera det specifikt uppländska i brytningstiden mellan det gamla bondesamhället och framväxten av det moderna Sverige som skalden, tecknaren, författaren och målaren Olof Thunman från Knivsta. De flesta kallade honom Olle och han anlände varje år i april per cykel till Uppsala. Den grå vadmalskostymen och en hatt som gick under namnet "suphjälmen" var kännetecknen. Efter tre dygn som till stor del tillbringats på krogen drog han sig tillbaka. "Riddaren av landsvägen och bägaren" eller "en spelande Pan från skogar, slätter och krogar" var några av hans benämningar.Förutom den väldiga anekdotflora som är förknippad med Olof Thunman, gav han länge påminnelser om sin existens via teckningar, dikter och prosatexter i Upsala Nya Tidning. Under åtskilliga år utgjorde också teckningen Bottnen av det forna Föret vinjett till den lätta sidan Likt och Olikt. Vid sin död 1944 hade Thunman medarbetat i tidningen i nästan fyrtio år. Till de största och bestående insatserna hörde omslaget till UNT:s julnummer. Det första publicerades 1907 och under årens lopp blev det både många teckningar, dikter och kulturhistoriska artiklar av hans hand i denna tidiga tabloidutgåva av tidningen.Gunnar Brusewitz och Allan Ellenius lyfter fram dessa insatser tillsammans med en bred och inträngande presentation av den såväl i fysisk som i andlig bemärkelse väldige upplänningen i den nu utgivna boken Olof Thunmans Uppland. Det är en volym överdådigt illustrerad med teckningar och en del oljemålningar från konstnärens hela produktion alltsedan elevtiden vid Konstakademiens etsarskola. Den innehåller ett urval av dikterna, i utdrag eller i sin helhet.Det är inte bara en kulturgärning att många av de en gång på förgängligt tidningspapper tryckta, storartade tuschteckningarna nu bevaras åt eftervärlden. Hela presentationen av ett i det allmänna medvetandet i dag undanträngt konstnärskap är lika smakfull som tankeväckande och stimulerande att ta del av. Man bläddrar fram och åter i den här boken och försätts i ett nästan euforiskt tillstånd av den oavlåtliga ögonfägnaden.Arbetet var i det närmaste helt färdigt när konstnären och författaren Gunnar Brusewitz avled i fjol sommar. Anförvanterna har sedan bistått förlaget och konstprofessorn Allan Ellenius vid det slutgiltiga utförandet. När man läser Gunnar Brusewitz avsnitt är det omöjligt att låta bli att tänka på vidden av vilken förlust dennes bortgång innebar för svensk konst och litteratur. Som förnämlig illustratör, lärd kulturhistoriker och sällsynt stilsäker essäist hade han åtskilligt mera att ge. Att det sista verket tillkom i samarbete med Ellenius ger det en aktningsvärd och följdriktig inramning.Bägge är de lärjungar till Carl von Linné, var och en på sitt sätt. Och när de skriver om Olof Thunman är det utifrån ett naturper­­spektiv där de båda författarna kompletterar varandra på smidigast möjliga sätt. Allan Ellenius tecknar de stora konsthistoriska linjerna med vetenskapsmannens nyktra hållning. Han går in i bilderna med ett analyserande och välformulerat pedagogiskt värv.Gunnar Brusewitz däremot är konstnären som förenar sin egen blick med en annan framstående naturskildrare. Hos både Brusewitz och Thunman ger tydligt hörbara stänk av inlevelseförmåga och inbillningskraft en extra dimension åt tolkningen av motiven och deras förvandling till levande konstverk. Här handlar det om affinitet på själsplanet av bästa märke. Och en valfrändskap där det inte alltid är helt lätt att avgöra var gränsen går mellan två för naturen och dess olika uppenbarelser ovanligt sensibla personligheter. Trots att det samtidigt var så mycket som skiljde dem åt.Eftersom upprepningar i de olika avsnitten nästan helt saknas måste den här boken ha tillkommit i ett nära och fruktbart samtal mellan de två upphovsmännen. Allan Ellenius ger i de inledande uppsatserna bakgrunden till bilderna hos Konstnärsförbundets ideal med ett landskapsmåleri i nationalromantikens tecken. Anknytningen till Bruno Liljefors är givetvis självklar för specialisten på dennes konst. Men Ellenius lyfter även fram samtidens populärvetenskapliga ambitioner, där UNT:s dåvarande chefredaktör Axel Johansson var en tillskyndare.Likaså får Thunmans samarbete med vetenskapsmän inom bl a arkeologi, historia, botanik och ortnamnsforskning som Sune Lind­qvist, Otto von Friesen, Jöran Sahlgren, Carl Fries och Rutger Sernander sin del av uppmärksamheten. Till tidsstämningarna hör även det nyväckta intresset för naturskyddet. Konstnärer som anger tonen är t ex Richard Bergh, prins Eugen, Nils Kreuger, Karl Nordström och Gusten Widerbäck. Litterära förebilder finns att hämta hos Runeberg, Karlfeldt, Sten Selander, Heidenstamoch Karl-Erik Forsslund. Fröding nämns inte men hör säkert också hit. Ett exempel är dikten Snöplogen. del även den för Olof Thunman viktiga Allan Ellenius betonar för sinfrihetsupplevelsen som får sitt mest uttalade uttryck i bilden av vagabonden. Det är heller aldrig långt till den storsvenska karlakarlen som ett självklart ideal. Men kanske är det samtidigt dragningen till mandom, mod och morske män som hör till de inslag i Thunmans begreppsvärld som åldrats mest. Annars är det inte så lite i egenskap av naturforskare som Thunman till fots genomkorsar Uppland. Kontakterna med demokraten Axel Johansson utgör ett effektivt motgift, menar Ellenius, mot alla lockelser från dåtidens Blut und Boden-mystik.Både Allan Ellenius och Gunnar Brusewitz ägnar innehållet i Thunmans bilder stor uppmärksamhet. Den förre utgår från detaljskärpan och exaktheten i teckningarna. Den senare hänvisar bl a till de japanska träsnittens ideal. Det är inte svårt att hålla med om att Olof Thunman var en mästare på att avläsa naturen. Antingen det gällde årstidernas gång, moränbackarna och trädens, flyttblockens, husens, runstenarnas eller vägarnas särdrag och hemligheter eller fälten, sjöarna och vattendragen.Allt som här sägs kan med fördel tillägnas i ett långsamt tempo. Efteråt är det lätt att upptäckta åtskilligt som vaneseendet för det mesta blundar för. Möjligen är det värt att tillägga att det inte bara var inför vågorna som Thunman visade sin skarpsyn. Varje seglare kan in på bara huden uppleva de enkla streck som markerar vindkårarna i hans bilder. På samma sätt som också de spröda tonerna i poesin lämnat avtryck här och var i de återgivna dikterna.Man föreställer sig att Gunnar Brusewitz är åtminstone några av de hittills inte särskilt mycket uppmärksammade särdragen i Thunmans konstnärskap på spåren, när han sätter fingret på den rastlöshet och inre oro som kommer till uttryck både i bilderna och i de skönlitterära texterna. "Han var en sökare som aldrig tyckte att han fick besked utan ständigt hoppades på svaret bakom nästa krök", skriver Brusewitz i vad som framstår som en kongenial karaktäristik. Det är ofta man får anledning att fråga sig varifrån vägen kommer och vart den leder i Thunmans teckningar.I dessa skikt belägna inombords i Thunmans inre landskap skulle kanske den stora boken om honom kunna ta sin början. Brusewitz och Ellenius har lagt grunden för en sådan studie genom den här volymen om bildkonsten. Prosaisten Thunman är värd en lika gedigen genomgång. Och i det sammanhanget kunde även konstnärinnan Carin Kuylenstierna, som var hans hustru under alla år, ges all den uppmärksamhet hon rimligen aldrig fick i sitt äktenskap med den utrymmeskrävande mannen, som säkert också slukade det mesta av det gemensamma syret. Helst borde givetvis Carin få en helt egen bok!I väntan på denna fortsättning finns det dock inga skäl att inte studera Brusewitz och Ellenius framställning utan och innan. Jag föreställer mig att många under sommarens lopp kommer att resa runt med den här boken till hands i bilens framsäte.Har man tagit del av Thunmans lockande bilder vill man gärna uppleva dem också på ort och ställe.