Överdådigt om en orolig tid
Finlandssvenske författaren är inte knusslig med någonting i sitt överdådiga roman om revolutionären Ivar Lassys ungdomsår vid förra sekelskiftet, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Därmed får författaren i de flesta avseenden själv sägas vara sin protagonists totala motsats. För är det något som Wulff ägnar sig åt i sin bok är det att just att beträda skrönans väg, att ägna sig åt ett fabulerande som nästan inte vet av några gränser och att dessutom leka med uttrycksmedlen, underhålla och ha sig i en suverän behärskning av uttrycksmedlen. Vad han skrivit är en i hög grad skickligt komponerad och välgjord berättelse, där själva formen är det kanske allra viktigaste. Med hjälp av en från filmen lånad klippteknik sätter han sig över sådana futtiga begränsningar som har med rum och tid att göra. Thomas Wulff är inte knusslig med någonting i denna med en stor portion självsvåld skrivna prosabok. Över åtskilligt svävar Vladimir Nabokovs ande. En rikssvensk författare som befinner sig inom samma experimentella gränsmarker är Aris Fioretos.
Ändå är underlaget till Thomas Wulffs sakligt och prosaiskt så det förslår. Huvudpersonen, Ivar Lassy, levde och växte upp årtiondena kring förra sekelskiftet. Han blev efter hand alltmer indragen i dåtidens revolutionära rörelser och deltog på den röda sidan under finska inbördeskriget. Efter ett fängelsestraff emigrerade han till Sovjetunionen, där han avrättades 1938 under Stalinterrorn. Den här boken är den första i en trilogi om Lassys liv. Wulff kallar honom dock för Ivarlassy och det måste givetvis tolkas i samma ironiska anda som själva boktiteln. Över huvud taget låter författaren sitt eget gottfinnande retuschera eller lägga till så mycket som han tycker behövs för att återskapa en blivande revolutionärs barndom och uppväxt. Och med tanke på hur sanningskär, rättskaffens och även i övrigt välartad Ivarlassy framstår i den här mestadels fiktiva biografin kommer man mera att tänka på en helgonlegend än en fanatisk samhällsomstörtare. Även om förbindelsetrådarna till dagens terrorister och självmordsbombare väl inte är alldeles tydliga, är det ändå inte svårt att se kopplingarna. Dessa senare skulle för att öka allas vår gemensamma trevnad och trygghet i samhället onekligen ha en del att lära av ett dygdemönster av det här slaget.
Barndomen hos Ivarlassy utspelas både i Helsingfors och i fjärran Baku i Azerbajdzjan. Det är i landet vid Kaspiska havet Ivarlassy föds och tillbringar sina allra första år och sedan varje sommar. Föräldrarna sätter honom vid tidiga år i skola i staden vid Finska viken i det tsaristiska storfurstendömet. Med uppmärksamheten omväxlande riktad mot dessa bägge uppehållsplatser berättar Thomas Wulff så både om en ung människas gradvisa mognad och om en samhällsutveckling som kännetecknas av en allt starkare politisk oro. I Baku kretsar det mesta kring oljeutvinningen men också den annorlunda mentala miljön där islam får allt större uppmärksamhet. När det handlar om Helsingfors står frihetskampen för ett självständigt Finland i förgrunden. Den kamp som under skeendets gång resulterar i mordet på Bobrikoff men som också rymmer åtskilligt annat av uppror mot censuren, övervåldet och enväldet i tsarens imperium.
Viktigast av allt är dock inte det historiska förloppet, vare sig i trakterna bortom Kaukasus eller på nära håll bland de svenskspråkiga grupperna i vad som skall bli den finländska huvudstaden. Tyngdpunkten i romanen ligger i stället just vid upphovsmannens förhållningssätt till sin uppgift att förmedla stoffet och till författarrollen i stort. Thomas Wulff är inte bara en allvetande författare. Han är också allsmäktig. Och vad han åstadkommit är en lika mycket postmodernistisk som intertextuell bok.
På så sätt ryms där även diskussioner som har med förhållandet mellan faktiskt och påhittat att göra, som formulerar frågor som ifrågasätter möjligheterna över lag att berätta om en annan människas liv. Eller riktar ljuset mot all slags historieskrivning. Instoppade är också handskrivna partier, som satts med den textade piktur som är ett inte ovanligt fenomen hos dagens skolungdom när den plitar ihop sina uppsatser. Det vet varje svensklärare. Nu verksam eller avsutten. Att Vladimir Iljitj, det vill säga Lenin, dyker upp lite då och då som gubben i lådan ingår också det i författarens överdådiga lek med romanformen. Dessutom får sig läsaren till livs hur det gick till när sagde Lenin på NK i Stockholm införskaffade sin sedermera berömda pirka.
Ett annat övergripande drag utöver alla burleskerier i romanen är Thomas Wulffs arkaiserande språk, där man egentligen bara saknar verbens pluralformer. Annars växlar han ohämmat mellan och blandar friskt olika stilnivåer och kostar dessutom på sig en och annan fyndig kontamination. Säkert är det heller ingen tillfällighet att inledningens avståndstagande från att narras mot slutet korrigeras av en mera besinningsfull ståndpunkt: "lite ljuga pryder ju blott tal". Thomas Wulff är både lyriker, prosakonstnär och dramatiker. Och när det gäller hantverket och den modernistiska romankonstens formmässiga villkor en av de stilmässigt mest medvetna bland nu verksamma finlandssvenska författare. Han debuterade redan 1973 med en diktsamling och har sedan dess skrivit åtskilliga böcker. Sedan knappt 10 år är Wulff dessutom ordförande för Finlands svenska författarförening. Onekligen förtjänar han en mera framträdande plats, än den som hittills kommit honom till del i den svenska litteraturen, även på den här sidan om Östersjön.
Thomas Wulff: En Hjälte för Vår Tid (Söderströms)