Överdådig sorgesång om vår kultur

Den finns en hel del samhällssatir i islänningen Jón Kalman Stefánssons i dag utgivna roman Sommarljus och sen kommer natten. Ännu mera kan den läsas som en välavlyssnad och känsligt återgiven uppgörelse med hela den västerländska civilisationen. Men allra mest är den en på ett överdådigt diktarhumör genomförd sorgesång över en kultur som tappat det mesta av sin livskraft och ligger i själatråget.
Jón Kalman Stefánsson är född 1968 och började som lyriker. Sedan har han skrivit både noveller och romaner. Den nu av John Swedenmark till svenska förnämligt översatta berättelsen fick det isländska litteraturpriset 2005 och nominerades några år senare till Nordiska rådets litteraturpris. Dess utgångspunkt är dagens globalisering, de livsstilar som vuxit fram i dess kölvatten och det samtidigt ständigt ökande livstempot. Skeendet iakttas ur en isländsk avkroks perspektiv, en by belägen två timmars bilresa västerut från Reykjavik.

Den geografiska isoleringen innebär att byns 400 invånare står utanför huvudstadens alla dagliga impulser och bruset från sedvänjor med en internationell räckvidd. Men de är ändå fullt ut delaktiga i det välstånd som, i varje fall innan bankkriserna i höstas, tillgodoser den bekvämlighet som blivit allas livslott. Det mesta skulle kunna vara så bra det någonsin kan bli. Om det inte vore för händelselösheten och den därur spirande ledan som ger slumrande böjelser och drifter spelrum och åt människornas tillvaro riktningar av det både oförutsägbara och överraskande slaget.

Jón Kalman Stefánsson har skrivit en roman om livets storhet, rikedom och till synes obegränsade möjligheter. Men också en bok som handlar om allt som kan vara sårbart och fyllt av vanmakt. Och om livets korthet och om döden som är starkare än de bästa föresatser. Det som även sätter sin särskilda prägel på berättelsen är författarens högst personliga och ofta poesin eller prosadikten närstående stil, hans lågmälda ironi, sätt att förhålla sig till läsaren och kommenterande och resonerande kring människorna och vad som utspelas.
Att ordknappheten hos den klassiska isländska sagan dessutom emellanåt utgör förebilden är uppenbart. Det finns gott om särlingar i den här romanen och ofta är det frågan om en ren skröna. Man får emellanåt vår egen Göran Tunström i tankarna och en annan författare med släktskap på håll, när det gäller exakta och innehållsmättade formuleringar, är tyska Juli Zeh. I synnerhet hennes roman Schilf, som kommer på svenska senare i vår.
Det är inte lätt alla gånger att hålla isär eller kvar i minnet alla de gestalter som ingår bland myllret av människor i Jon Kalmans bok. En viss hjälp ger dock att de ofta nämns parvis, som man och hustru. Några har också fått större utrymme än andra och till dem hör inte minst den aningen gåtfulla gestalt som går under namnet Astronomen. Han är en i början välanpassad entreprenör och den som grundar byns stickateljé. Snart nog genomgår han dock en personlighetsförändring, som innebär att han lägger sitt gamla liv på hyllan för att i stället börja studera latin, läsa Galilei, Kopernikus och Kepler och sedan ägna sig åt människans plats bland stjärnor, galaxer och svarta hål i universum.

Ett mera näraliggande perspektiv på de livsvillkor som gäller i byn har den Ágústa som förestår postkontoret. Hon läser hämningslöst vykort och brev och för utan skrupler innehållet vidare. Samhällsnyttig på ett annat sätt är konsumentföreningens nye direktör Finnur. Han har varit uppburen politiker och minister innan han bosatte sig i byn för att skriva sina memoarer. Någon bok kommer dock aldrig till stånd. Finnur försvinner spårlöst och ingen vet vad han blir av. En episod som på ett liknande sätt utspelas i mellanrummet mellan dikt och verklighet är den händelse som äger rum i livsmedelsbutikens lager och möjligen har med gengångare och de dödas andar att göra. Också magin och mystiken får sitt i den här boken. Liksom den riktning inom den filosofiska kunskapsteorin som brukar kallas idealism. Ofta är ett skeendes förlopp i ett mänskligt medvetande en tillräcklig grund för att Jon Kalman skall släppa in det i romanen.

Annars hör även åtskilligt förknippat med sexualitet, förförelser och ren lust till bokens byggstenar. Och då gärna i en tappning där erotiken visar sig vara överlägset starkare än alla förnuftsargument. Ett av de mest åskådliga exemplen är bonden Kjartan som låter sig förledas av sitt driftliv. En kärlekshistoria med helt andra förtecken men med samma krafter i omlopp utspelas mellan Astronomens assistent Elisabet och den från Sydamerika hemvändande Matthías. Drömmar från liknande utgångspunkter som dock gäckas av livet självt ingår i den avslutande, gripande berättelsen om Turid på Vårdcentralen och den i de flesta avseenden hämmade Benedikt, som är skild och lever ensam med sin hund som närmaste vän. Om man så vill hör också skatteinspektören Áki hemma i denna krets.
Men här är nog Jon Kalmans syfte ännu mera att avporträttera en människa som tappat kontakten såväl med sitt liv som med sig själv. Han blir därmed ytterligare ett exempel i boken på en den nya och frambrytande tidsålderns vilsenhet, när den västerländska kulturen förlorat avgörande delar av sitt inflytande. Och där tillfredsställandet av de materiella behoven har ersatt drömmarna om ett bättre liv med en allmänt utbredd bekvämlighet och liknöjdhet. En livshållning mot vilken åtskilligt i romanen kan tolkas som mer eller mindre lyckade revoltförsök.
För vad Jón Kalman Stefánsson med många välfunna iakttagelser och en gnistrande formuleringskonst i sista hand, men inte utan en hel del vemod, diskuterar är olika värderingar och livsstilar i en epok när vår tids hjältar utgörs av "mediafolk, inredningsarkitekter och kockar". Huruvida den västerländska civilisationen därmed också kommit till vägs ände och vår västeuropeiska kultur med den, vilket är en tanke i den här boken, är nog att skjuta en smula över målet. Visst finns det tecken åt det hållet. Men än är inte sista ordet sagt.

Överdådig sorgesång om vår kultur

Islänningen Jón Kalman Stefánssons i dag utgivna roman Sommarljus och sen kommer natten är en överdådig sorgesång om en västerländsk civilisation och kultur som ligger i själatråget, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.