Det pigga förlaget Thorén & Lindskog med stämma och säte i Malmö har specialiserat sig på tysk litteratur i svensk översättning.
Det är ett initiativ förtjänt av uppskattning. Den nyare tyska litteraturen är i dag Europas intressantaste och väl värd att följa. Man ger ut böcker av såväl yngre som äldre författare.
Till den senare kategorin hör Siegfried Lenz. Nu föreligger kortromanen Vilken teater! överförd till vårt språk. Den utspelas i ett fängelse och möjligen också under en nordtysk kulturvecka men allra mest i författarens egen inbillning.
Den här gången är Lenz en spjuver mera än någonsin. Precis som de flesta av personerna i hans bok.
Bland internerna finns en bedragare, som en gång dragit ihop sitt levebröd utklädd till bötfällande polis. Där finns också en korrumperad domare och en man med fallenhet för polygami. Och som huvudperson en professor, vilken idkat bytesaffärer med sina kvinnliga studenter.
Där de fick högsta betyg, erhöll han kärlek som motprestation.
Det är en intrikat romanväv som författaren skapat med denna berättelse i det lilla formatet. Och den har många lönnfack, klurigt instoppade under skeendets gång. Emellanåt kan den förefalla aningen överlastad, fylld som den är av anspelningar på den litterära strömning som brukar kallas Sturm und Drang, på teaterns värld och äldre och nyare dramatik och inte minst på författarens egen tidigare diktning.
Dessutom finns där en pågående diskussion om förhållandet mellan liv och dikt och om skillnaden mellan fantasi och dokument. Till det Lenz också leker med en smula hör begreppspar som original och kopia, det privata och vad som utgör allmängods.
Handlingen får fart av en teatergrupp, som går under namnet Regionteatern och som kommer på besök till fängelset i fiktiva Isenbüttel. De intagna passar på att använda ensemblens turnébuss för att rymma. De blir så väl mottagna i det nästgårds liggande Grünau att de beslutar sig för att stanna där.
Den nejlikefest som pågår utvidgas till en kulturvecka, men innan den är till ända är de dömda tillbaka i sina celler.
Det är rena thrillerförloppet. Såväl ironi som samhällssatir ingår bland kryddorna i denna också som en fånges dagdröm utformade skröna.
Mot slutet blir tonen aningen mörkare, när Regionteatern återvänder för att den här gången ge I väntan på Godot, något som ger en antydan om att Siegfried Lenz också har ett allvarligt syfte med sin roman. Där är det livet på ett basplan som avhandlas.
Det som ger romanen dess speciella charm är författarens förmåga att tänja på verkligheten i denna skruvade berättelse med fantasin på högvarv och det goda humöret i högsätet.
Även om Vilken teater! inte når upp till riktigt samma fullödiga nivå som fjolårsboken på svenska, En tyst minut, är det ändå en ren fröjd att följa med i det infallsrika överdåd som bjuds.