Omslaget till Ann-Marie Tung Hermelins debutroman är inslaget i ett tunt, genomskinligt material som liknar en något tjockare variant av silkespapper. Strax ovanför en spöklikt spretande trädgren kan man genom det transparenta pappret ana bokens titel, tryckt i stora silvriga bokstäver på framsidans pärm: Inunder. Parasto Backmans omslagsdesign är inte bara vansinnigt snygg utan korresponderar också på ett kongenialt sätt med såväl romanens titel som dess innehåll.
För Tung Hermelins utlämnande rapport från ett sorgearbete skildrar hur saknaden och sorgen urholkar jaget, lämnar det som ”ett prassligt skal, transparent och skirt som cellofan”. Lika tunt som papperet som omger Tung Hermelins roman, lika skör är den tråd varpå livet balanserar, lika tunn är den gräns som skiljer livets ”ovanför” från dödens ”inunder”.
Romanen handlar om Alice som efter ett par chockartade förluster drar sig tillbaka till det ensligt belägna huset Corahill för att där försöka hitta tillbaka till en någorlunda stabil medelpunkt inom sig själv att bygga upp en ny identitet, en ny tillvaro, kring. Hon berättar i korta tablåartade episoder om uppväxten med en krävande och känslokall moder, om det vietnamesiska påbrået som för alltid dömer henne till en känsla av annorlundaskap, om konststudierna i Europa, om sexualitetens uppvaknande, om de första erotiska erfarenheterna, om relationen till den franska mormodern vars genuina omsorger blir ett slags moderssubstitut, om morfadern vars taoistiska livsvisdom öppnar upp språkets och metafysikens världar för den unga Alice.
Men framför allt handlar det om Paulo, den kroatisk-italienske journalisten som Alice faller fullständigt handlöst för och som hon inleder en passionerad relation med. Efter en närmast löjligt lycklig tid tillsammans rycks Pablo bort, lika plötsligt som kärleken uppstått. När så mormodern en kort tid senare avlider rämnar Alice värld fullständigt. En plågsam sorgeprocess tar vid, där frågor om identitet, minne, liv och död plötsligt blir smärtsamt akuta.
Tung Hermelin har skrivit en naken och drabbande skildring av sorgens och saknadens allra djupaste och existentiellt mest smärtsamma effekter. Men Tung Hermelin gestaltar också sorgens förunderliga sätt att förvandla det döda till nytt liv. Hon låter läsaren ana det pånyttfödelsens mysterium som väntar på andra sidan sorgen. Hon skriver om sorgens sätt att utplåna jaget, hur det liknar det sätt på vilket man i kärleken förlorar sig i den andre. Kärleken och döden är varandras spegelbilder.
Det handlar också om hur sorgen och förälskelsen liknar varandra i deras självupptagenhet. Men Tung Hermelin fångar inte bara den personliga smärtan, utan skriver också in omvärldens våld och lidande i sin berättelse. Ibland närmar hon sig rent av det mytiska. Det är skrivet med ett språk som inte värjer för de stora orden. Ibland snuddar hon vid det patetiska, men för det mesta är det väldigt expressivt.
Inunder är på det hela taget en mycket lovande och ovanligt mogen debut.