Ovanlig läsning om kuriöst intresse

William Gould dömdes 1825 för stöld och förfalskning till livstids fängelse på den fruktade straffkolonin Sarah Island i Tasmanien. Allt han lämnade efter sig när han drunknade under ett flyktförsök var en serie målningar av fiskar, bilder som bands samman till en bok och i dag förvaras på Tasmaniens nationalbibliotek.Vid sidan av denna autentiska bok ska Gould också, instängd i en cell som svämmades över av tidvattnet två gånger om dagen, i hemlighet ha författat en dagbok, skriven i blod, skit och bläckfiskbläck, kors och tvärs och i lager på lager, på utkasten till sina fiskmålningar.Åtminstone om man ska tro Sid Hammet, som i den tasmanske författaren Richard Flanagans roman Goulds bok om fiskar återger Goulds dagboksanteckningar ur minnet. Men det ska man nog inte. Denne Sid Hammet, som säger sig ha hittat — och sedermera förlorat — manuskriptet på en loppmarknad, blivit trollbunden av dess innehåll och känt sig tvungen att rekonstruera det efter förmåga, visar sig nämligen vara en ful fisk även han, en småfifflare, bedragare och förfalskare, som livnär sig på att lura godtrogna turister — och läsare?Dagboken ger en helt annan bild av kolonialiseringen av Australien än den officiella historieskrivningen, och just det skrivna ordets förmåga att förvanska, försköna eller helt förfalska sanningen, vare sig i litteraturen eller historieböckerna, är ett genomgående tema. Stående i sin cell med vatten upp till hakan och ett lik som enda sällskap, minns Gould sitt liv: uppväxten på barnhem, förbrytarkarriären i England och USA och deporteringen till Imperiets slutstation. Då och då kommer en fångvaktare in och spöar upp honom — besök som han otåligt ser fram emot, då de utgör hans enda sociala aktivitet.Full av utvikningarGoulds historia är osammanhängande, förvirrad och full av utvikningar, och det blir upp till läsaren att pussla ihop bitarna bäst hon kan. Han berättar om sin stora kärlek till hondjuret Twopenny Sal, överträffad bara av hans kärlek tillhavet och dess fridfulla invånare. Han berättar om massakrer på lokalbefolkningen, tortyr och barbari och Kommendanten bakom det hela, en mistah Kurtz-liknande figur som döljer sitt syfilitiska ansikte bakom en ständigt leende guldmask. Den storhetsvansinnige Kommendanten är besatt av tanken på att förvandla kolonin till en blomstrande stadsstat, med sig själv som gudomlig envåldshärskare i romersk toga. Bland hans många vansinniga projekt märks byggandet av en järnvägsstation — i hopp om att dra till sig kringresande lokomotiv från fastlandet.Kommendantens närmast allierade är doktor Lempriere, en vetenskapsman som samlar på infödingshuvuden i en tunna, skallar som han mäter och klassificerar i hopp om att bli upptagen i Royal Society. Ironiskt nog är det hans egen skalle, som kastats i tunnan efter det att han blivit grisföda, som i London mottas som det slutgiltiga beviset på den svarta rasens degeneration.Besynnerlig rapportGoulds besynnerliga rapport har alltså föga gemensamt med Henri Charrières Papillon och andra realistiska straffkoloniskildringar, men desto mer med Rabelais karnevaliska groteskerier, Laurence Sternes oändliga retarderingar, Márques magiska realism, Pynchons vetenskapshistoriska skrönor och Borges metalitterära labyrinter.Samtidigt målar Flanagan sina karaktärer som en rusig Hieronymus Bosch. Likt allegoriska figurer bär de sina lyten och sorger utanpå kroppen, i en inspirerad och komisk helvetesskildring som stinker av träck och förruttnelse. Doktorn och Kommendanten blir här personifikationer av 1800-talets Europa, det rationella Systemet som söker kartlägga, kategorisera och exploatera allt som kommer i dess väg. Mot detta ställs Goulds syn på världen som ett heligt kretslopp, ett förunderligt mysterium. Han föreställer sig den framtid Systemet är på väg att skapa och ser en "öde värld där befolkningen hade proppat i sig så mycket fisk att det inte fanns några kvar & där Vetenskapen hade kartlagt varenda art & fysulum & släkte, men där ingen visste vad kärlekvar eftersom den hade försvunnit med fiskarna."Postmoderna motivFlanagans ambitiösa roman har, i likhet med Cecilia Franklins översättning, sina skönhetsfläckar. Den är pratig, övertydlig och rätt kitschig i sin plundring av postmoderna motiv och tekniker. Likväl är denna "roman i tolv fiskar" ovanlig och smått fantastisk läsning, en skälmaktig skröna präglad av visionär inbillningskraft, anarkistisk berättarglädje och ett högst kuriöst intresse för våtdjur. Det är fisk, fisk och åter fisk. Sista kapitlet är till och med skrivet av en fisk.Till sist måste också sägas att det är en snygg bok. Skyddsomslag och innerpärmar pryds av färgreproduktioner av Goulds målningar, och varje kapitel inleds med en fiskillustration. Synd bara att de olika kapitlen i den svenska utgåvan, till skillnad från de engelska, inte är satta i de kulörer som Gould sägs ha skrivit dem i, turkosblått, blodrött och bajsbrunt.